Söndag eftermiddag. Jitkas nya bil skall testas. Även om jag är idiot när det gäller bilar så vet jag var man skall tanka, fylla på olja och vatten. Det är väl allt.
- Vart går färden?
Frågan möttes med tystnad. Jag satt försjunken och mindes en kväll hos min syster i Italien. Hennes man Luigi och jag satt och diskutera om Prag, när min syster frågade om jag hade besökt slottet Dux i Tjeckien.
- Dux?, svarade jag. Har jag aldrig hört talas om?
- Vad säger du, sade Luigi, varenda en vet väl att Casanova dog i slottet Dux.
Vi kallade in Jitka, som låg ute på terrassen och solade sig. Hon såg lika förvånad ut som jag. Dux hade hon aldrig hört talas om, men däremot så finns det ett slott vid namn Duchcov, kan det vara slottet Dux?
Från Prag kör jag mot nordost, mot Teplice. Jag kör de 90 kilometrarna på den nya motorvägen.
- Richard, varför svarar du inte? Frågade Jitka
- Ursäkta, vad frågade du? Svarade jag.
- Vart går färden? Vart åker du?
- Till slottet Duchcov.
- Vet du vart slottet ligger?
- Nej, svarade jag men vi kör mot norr, för jag tror att det skall ligga åt det hållet.
- Är det inte lite sent att åka till ett slott. Här i Tjeckien planerar man noga när man skall åka någonstans. Tänk om det inte är öppet och så har vi ingen karta med oss. Hur skall vi hitta slottet?
- Ja, vi får väl fråga oss fram, svarade jag.
Efter ca 40 minuter skriker Jitka till.
- Ta till vänster vid nästa avtagsväg, jag såg en skyllt som visade att det är 17 kilometer till Duchcov. Vägen slingrade sig genom det bördiga området. Vi passerade små byar som såg ut som om tiden hade stannat till.
Efter en timmas resa från Prag möter oss Duchcov med en stor sjö på höger hand och till vänster vittrade men av ändå massivt tegel, hus med den typiska Pragbarocken, som skjuter upp mellan träddungarna. Bakom grönskan gömmer sig staden. Det stilla småstadslivet kretsar fortfarande kring sjön den centrala parken, postkontoret, några restauranger, kyrkor, hotell och en busstation med direktförbindelse med Prag.
Tillsammans med stadens förfallna yttre bidrar zigenarna som bor i staden till att ge Duchcov en tungsint, förfallet och vemodig prägel.

Riktigt muntert tycks det bara vara på ölstugan Motorest intill banken. Där spelade männen dart under mycket inmund- igande av det flytande guldet, det tjeckiska ölet.

När vi passerade hörde vi hur de firade fotbolls-matchen som fortfarande gick av stapeln bakom restaurangen vid stadens "stadion". Männen hade börjat fira redan vid lunchtid d.v.s. tre timmar innan matchen skulle spelas.

Väl inne i Duchcov letade vi efter slottet och hittade det vid torget. Portarna påminde mig om ingången till Prags slott med sina statyer.
Vi hade tur. Sista guidade turen skulle gå av stapeln halv fem och vi var de enda besökarna.

GIACOMO CASANOVA (1725-1798) - hela hans namn var GIACOMO GIROLAMO CASANOVA. Hans tagna namn JEAN-JACQUES CHEVALIER DE SEINGALT
Soldat, spion, diplomat, skribent, äventyrare, överhuvudtaget minns man honom mest från hans memoarer, vilken har fastställd hans anseende som den mest berömde erotiske hjälten.

"Mémoires de Casanova är en opålitlig redovisning av hans äventyr med 122 kvinnor - enligt hans räknande - de är skrivna på franska och utgavs i Leipzig 1826-38. "Deras betydelse såsom sedeskildringar är ganska stor, och de har dessutom åtskilliga rent litterära förtjänster, men äro flerstädes afskyärdt cyniska." (enligt nordisk familjebok 1800-talsutgåvan) Ett utdrag utkom 1855 i svensk översättning under titeln "Ur Casanovas memoirer".
Men oavsett vad syftet varit med hans författande, så är de helt ovärderliga för historikerna. Med hjälp av dem blir det nämligen möjligt att kasta en stråle av ljus över den del av förflutenhetens landskap där mörkret ligger som allra tätast. De försåg oss även med intima porträtt av seder och manér samt livet som levdes under 1700-talet.

Hans otaliga projekt, anställningar och initiativ tog honom genom de flesta kungliga hoven av Europa - i Paris var han anställd av Louis XV för att utföra lite arbete som spion och från London försökte han att sälja hemligheten av en viss röd bomullsfärg till sitt eget land.

"Jag såg att allt i världen som är berömt och vackert, ifall vi litar på deras beskrivningar och teckningar från författare och konstnärer, så förlorar de alltid, när vi tar en närmare granskning av det." (från Historien om mitt Liv, 1966-71)

Giacomo Casanova föddes den 2 april 1725 i Venedig. Hans fader, Gaetano Casanova var skådespelare, som även regisserade några teaterstycken. Han gifte sig 1724 med Giovanna Maria (Zanetta) Farussi, en underbar perfekt skönhet och skåde- spelerska. Under sin barndom led Casanova av näsblod, och hans föräldrar trodde att han inte skulle leva länge. Starka kvinnor domi- nerade hans liv, en av dem var hans moder. Senare i sitt liv, så klädde han sig vid olika tillfällen i kvinnokläder. Casanova's föräldrar lämnade honom för vård till mormor Marzia Farussi, och reste till London. Zanetta and Gaetano återvände till Venedig 1728. Casanova's fader dog under 1733 och Zanetta avslog alla friare och beslöt sig att sköta och försörja sina barn helt själv. Likväl, så lämnade hon Venedig och hamnade i Dresden, där hon var en av medlemmarna i ensemblen Comici Italiani.
1734 sändes Casanova till Padua för att bo hos Doktor Gozzi. Han fick en bra utbildning (bl.a. i flera språk) och visade tidigt tecken på utomordentlig begåvning. Han studerade på Paduas universitet och på St.Cyprians seminarium och vid 16 års ålder ingick han i ett prästseminarium, men blev för sin osedliga vandel och skandalösa uppförande snart bortvisad därifrån eller läs relegerad och började sedan sitt kringflackande liv.
Han tjänstgjorde ett tag i armen, spelade fiol - men inte särskilt framgångsrikt, och jobbade för advokaten Manzoni.
1742 fick han sitt doktorat från Padua.
1744 blev han sekreterare åt Kardinal Acquaviva av Rom. En skandal tvingade Casanova att fly staden och han reste till Napoli, Corfu och Konstantinopel. Han tog där värvning som fänrik - men det passade honom lika illa. Han deserterade och återvände vid 20-årsåldern till Venedig där han blev adopterad av den rike greven Bragadino. Casanova kunde under några år leva gott på grevens pengar och skaffade sig grundliga kunskaper i ockultism, särskilt den judiska mystiken kabbala. Det intresset gjorde att han fängslades av magins värld. Samtidigt passade han på att ha en kärleksaffär med Signora F.

Casanova hade en väldigt bra hälsa fram till väldigt sent i livet - han var 175 cm lång och hade väldigt mörk hudfärg. Han ådrog sig sin första könssjukdom i tonåren. Syfilis, gonnorre, "celtic humors" och andra könssjukdomar markerade olika perioder av hans liv. Han lärde sig grunderna i medicin och när han var sjuk så såg han till att bli frisk igen genom att följa en strikt diet under sex veckor. Fastän han var väldigt viril i sina sexuella utsvävningar så deltog han aldrig i några orgier, vilka var väldigt populära under denna tidsepok mellan de rika och mäktiga.

Yrkesförföraren Giacomo Casanova hade två passioner i livet, kvinnor och hummer. Den sist nämnda lär ha varit en förutsättning för det första. Alla skaldjur, ostron, musslor, hummer, räkor, krabbor och kräftor innehåller nämligen mycket jod och fosfor, två ämnen som påverkar hormonerna och därmed sexlivet. Den kända rätten "förälskade havs- kräftor", som får sin speciella smak av bland annat Pernod, den franska anisdrycken, bör således vara mycket effektiv. Pernod är en snällare uppföljare till den numera förbjudna drycken absint. En av orsakerna till att den alkoholstarka absinten (70 procent) ledde till ett utbrett missbruk bland fransmännen var bland annat dess förmåga att stega könsdriften.

Casanova mötte sin stora kärlek 1749, den unga, mystiska fransyskan Henriette, i Cesena. "Folk som tror att en kvinna inte är tillräckligt för att göra en man lika lycklig alla dygnets 24 timmar, har aldrig känt en Henriette." Henriette lämnade honom, och återvände till sin familj. Casanova kommer ihåg det i sin självbiografi, som ett av det sorgligaste ögonblicken i hans liv. "Vad är kärlek?" frågade han, och jämförde kärleken med en obotlig sjukdom och ett gudomligt monster. Han åkte till Lyons, där han blev emottagen som en frimurare. Vid 1750 hade han jobbat som präst, sekreterare, soldat och violinist i flera länder.
Misstänkt av inkvisitionen, reste Casanova från stad till stad - till Paris, Dresden, Prag och Wien och sen till Venedig. I Dresden så översatte han operan Zoroastre till Italienska och hans mor hade rollen som Erinice i pjäsen. Han skrev en pjäs tillsammans med Francois Prèvost d'Exiles, "Les Thessaliennes", som framfördes vid fyra tillfällen av Cómedie-Italienne i Paris 1752 och hans parodi på Racines "The Thébaïde", spelades upp i Dresden 1753.

Casanovas frihet stoppades upp ett tag under år 1755. Han blev arresterad. Hans manuskript, böcker, arbeten om magi och Arentinos bok om sexpositioner blev beslagtagna. Casanova anklagades för svartkonst och dömdes till fem år att avtjänas i de fruktade blykamrarna under Dugepalatsets blytak i Venedig. Fängelsecellerna är iskalla på vintern och glödheta på sommaren. Den djärva flykten därifrån tillsammans med sin vän, Fader Balbi, gjorde honom berömd.

"Jag vände mig då om och såg på den vackra kanalens hela längd, och, utan att se en endaste båt, beundrade jag den vackraste dag man kunde hoppas på, de första strålarna av en storslagen sol stigandes över horisonten..."

Casanova flydde till Paris, där ryktet om hans flykt hade hunnit före honom och gjorde honom till en berömdhet. Och han levde gott på den berömmelsen genom att flacka runt mellan länderna och lura till sig pengar med hjälp av sina "magiska" förmågor. Hans berömmelse som "den store förföraren" hjälpte honom också till ett liv där någon annan alltid stod för notan.

Casanova var mycket mån om att framhålla och odla sitt rykte som kvinnokarl. Men det var en gammal sinnessvag parisiska (Madame d'Urfe) som i stort sett bekostade hans utgifter i utbyte mot en magisk föryngringskur av dekokter och besvärjelser. Och lite uppvaktning också, kan tänka! Otroligt, vad kvinnor kan vara lättlurade ibland!
Som Dostojevsky senare, så var Casanova en hasardspelare och under 1757 introducerade han lotteriet. Denna uppfinning gjorde honom till en miljonär. Han etablerade också en verkstad för tillverkning av tryckt silke, och hyrde tjugo unga flickor till arbetet. I samband med detta så lurade han Marquis D'Urfe på stora summor pengar.

Genom sitt goda huvud och sitt intagande sätt att vara skaffade han sig tillträde till flera lysande kretsar, och stundom förvärvade han sig förmånliga anställningar. Under sitt år i exil så kom Casanova i kontakt med celebriteter som Louis XV, Rosseau och Madame Pompadour. År 1760 flydde han från sina kreditorer och reste tvärsöver Europa. Casanova fortsatte sina äventyr i Napoli, England, Tyskland och Spanien.

Casanova adlade sig själv 1766 med namnet "Chevalier de Seingalt", då han efter en duell besegrat en polsk adelsman, Xaver Branicki, och ansåg sig kunna överta den slagnes frälseskap.

Han översatte Voltaires komedi L'Ecossaise för Pietro Rossis skådespelartrupp i Genova. 1772 skrev han, på italienska, den väldokumenterade "Historien utan rast i Polen". Mellan 1774 och 1782 arbetade han som spion för Venedigs stats inkvisition och under 1776 var han även violinist i San Samuel teatern i Venedig.
Hans egna litterära ansträngningar gjorde ingen vidare succé. 1787 mötte Casanova Mozart i Prag, och bevistade den första föreställningen av operan Don Giovanni. (Under mitt och Jitkas besök så fick vi beskåda inbjudningen till premiären av don Giovanni, jag passade även på att ta ett foto, vilket ni kan genom att KLICKA HÄR så får ni en förstoring och kan se när premiärdagen inföll.) Librettot var skrivet av Lorenzo Da Ponte, men Casanova hade tidigare berättat för honom om några händelser i hans liv. I en text ser Casanova att kvinnor är ansvariga för Don Giovannis onda handlingar:
"Skulden ligger helt och hållet hos det kvinnliga könet för att ha förhäxat hans sinne och förslavat hans hjärta. Oh, förförande kön! Källa av smärta! Låt en stackars oskyldig person gå i fred."
(Från Casanova och lyckan som utgavs 1997 av Lydia Flem, född 1952, psykoanalytiker och lärare, och författare av böcker om bl. a racism, Freud och freudianismen. Hon lever i Bryssel och Paris. Boken översattes till Svenska av Charlotte Mellander)

Casanova skrev sju upplagor av OPUSCOLI MISCELLENEI, tio av MESSAGER DE THALIE, en av TALIA, och en omarbetning av en roman av Mme de Tencin, och Belägringen av Calais. Hans roman, NE AMORI NE DONNE, OVVERO LA STALLA RIPULITA, skickade honom in i en andra landsförvisning. I Prag publicerade han SOLILOQUE D'UN PENSEUR, ett fördömande av Cagliostro och Saint-Germain och året efter publicerades en episod ur hans berättelse Blykammrarna, originalets titel var I PIOMBI som han skrev 1787 och utgav i Prag året därpå 1788 under författarens personliga övervakning.

Nåväl Överallt var han hjälte i en mängd kärleksäventyr, dueller och häktningshistorier. När han slutligen blev trött på sitt kringirrande liv, tog han 1785 anställning som "bibliotekarie" hos greve af Waldstein i slottet Dux, Bohemien (Duchcov, Tjeckiska Republiken). Under sina sista år så koncentrerade sig den tandlöse Casanova på sina memoarer "för att undgå att bli galen eller dö av sorg". Hans läkare, James Columb O'Reilly, gav honom rådet att: "I flera månader måste du ge upp dystra studier som tröttar ut hjärnan, och sex; för tillfället måste du vara lat, och, som en sorts lindring eller lättnad, skulle du kunna granska de lyckliga dagar som spenderades i Venedig och andra delar av världen." Bland hans många skrifter är Mémoires de Casanova de viktigaste. De är skrivna på franska och utgavs i Leipzig 1826-38. "Deras betydelse såsom sedeskildringar är ganska stor, och de har dessutom åtskilliga rent litterära förtjänster, men äro flerstädes afskyärdt cyniska." (enligt nordisk familjebok 1800-talsutgåvan) Ett utdrag utkom 1855 i svensk översättning under titeln "Ur Casanovas memoirer".
Eller som han skriver i början av sin kända och högst läsvärda självbiografi: "Vad de utomstående beträffar, kan jag inte hindra dem från att läsa mig, men det räcker för mig att veta att det inte är för dem som jag skriver. När jag minns alla de nöjen jag har haft, förnyar jag dem, jag upplever dem på nytt."
Casanova dog den 4 juni 1798. Fysiskt utbränd - bl. a. av elva attacker av veneriska sjukdomar. Bland hans sista kvinnliga vänner fanns Cecile von Roggendorf, en tjugotvåårig canoness, och Elise von der Recke, som sände honom soppa och vin.

Sakta promenerar vi ut från slottet. Var och en försjunken i sina tankar. Vi promenerar genom parken där jag passar på att ta några bilder. Vi fick spela biljard på samma bord som Casanova. Vi provade hans säng och jag fick sitta vid hans skrivbord. Guiden visade oss hans stol som sägs att Casanova dog i. Det sägs att han lär ha sagt, när döden närmade sig att flytta mig från sängen och sätt mig i stolen, ty jag har legat tillräckligt i mitt liv. Hon berättade att den som sätter sig i stolen skulle enligt legenden blir en ännu bättre älskare. Ni skulle ha sett Jitka när hon hörde detta.
- Richard, sa hon, nu är du så snäll och sätter dig där och pekade med en stadig hand mot stolen.
- Förlåt, replikerade jag med en förvånad och kanske sårad min, medan guiden i bakgrunden började småskratta. - Jag har aldrig hört dig klaga tidigare.
- Det är inte så jag menar, svarade Jitka. Men … man … kan alltid bli bättre.
Nåväl, jag böjde mig för kvinnans list och gjorde de två förtjusande damer till lags och satte mig i den hårt stoppade stolen, tänkande, att i kväll får vi se.

En erfarenhet rikare återvände vi till bilen och körde i sakta mak till Prag. Mellan Casanovas tid i karnevalernas Europa och vår egen tid, utbreder sig två hundra år av okunskap och missförstånd om denna märkvärdiga och gåtfulla man. Han har ansetts som en salongernas Don Juan, kall och likgiltig för kvinnor.

Men guiden hade gett oss en helt annan bild av Casanova. En anhängare av upplysningen och en sann vän och älskare av kvinnor. Alltid närvarande, en man som verkligen älskar kvinnor, fritt och jämbördigt. Vis, generös, spirituell och gåtfull. Han ger frikostigt och finner inte vällusten förrän den är delad. En man som sökte lyckan - och fann den.

Paris, Rom, Berlin, Venedig, Sankt Petersburg, London. Casanova kände sig hemma överallt. Från adelns salonger till samhällets slumdistrikt. Från sovalkoverna till klostren. Från spel-borden till de lärdes bibliotek. Casanova hatade snobberiet och älskade friheten.
Vi fick oss en utsökt underhållande guidad skildring av Casanovas äventyr, tryfferad med utdrag ur Casanovas omfångsrika memoarer.

Casanova utmanar eftervärlden och hävdar att njutningen är existensens grundläggande princip, och att bortom njutningen finns lyckan. Men därtill att den sanna lyckan är den som minnet skänker.
Han var en äventyrare, bedragare och förförare som får många andra att framstå som rodnande amatörer. Om man nu kan tro allt som sagts och skrivits om honom. Men dock en livshistoria som fängslat många under flera hundra år. Det är inte alla förunnat!

Måste jag säga, att jag somnade med ett stort nöjt leende på mina läppar.

Slottet Duchcov

Besökstider:


Inträde: 50,- Kc
Adress: Námestí Republiky 9
PSC 419 19 Duchcov
Tel. +420 (0417) 835 301
Fax +420 (0417) 835 170
e-mail: zamekdux@proactive.cz