På rådhustorget nedanför klockan brukar det vara fullt med turister. De står och väntar på att det astronomiska uret skall slå.
Äran av att ha skapat detta magiska ur som under snart fem sekler varit en av Prags största attraktioner brukar tillskrivas Mäster Hanus, astronom och verksam vid Karlsuniversitetet. År 1490 sägs han ha blivit färdig med uret. Riktigt sann är nu inte den historieskrivningen.

Redan 1410 lär hans föregångare på universitetet, Mikulás von Kadan och astrologen Jan Sindel men som delvis förstördes av tyskarna under andra världskriget. 1948 var det dock i funktion igen. Förutom tiden får man reda på månens och solens ställning.

Dessutom finns under den en cirkelformig kalender med tolv stjärnbilder omgärdade av allegoriska målningar ur böndernas liv och markeringar för årets alla dagar. Urets äkthetsintyg bör alltså lyda att mäster Hanus förfinade och fullföljde konstruktionen av rådhusuret och tillförde det de fyra figurerna Döden, Sångaren, Handelsmannen och Bohemen. Hanen som gal och apostlarna som vandrar förbi tillkom först under 1800-talet, medan konstnären Josef Mánes skapade den undre tavlan vars bilder i generation efter generation återfunnits i de tjeckiska läseböckerna.
I mitten av uret finner du Prags vapen, de tre tornen.

Som de goda pragbor figurerna är går de och lägger sig tidigt, redan klockan åtta på kvällen, och de åskådare som samlats senare framför tornet buar besviket när de inte visar sig. (Klockspelet är igång 8-20).

Legenden

Pragborna är sådana att de gärna låter legenderna leva vidare: "de gör historien mer mustig och spännande".
Om mäster Hanus berättas nämligen att han väckte stor uppståndelse då han kring 1480 kom till Prag och erbjöd sig att smycka rådhuset "med ett ur vars motsvarighet inte finns att skåda i hela världen".

Till en början tvekade rådsherrarna.

Först när Mäster Hanus visat sina detaljerade ritningar gav de sitt godkännande. Det beslutet behövde de till att börja med inte ångra. Ryktet om det magiska uret spred sig snart över hela kontinenten.
Bekymrade blev de först några år senare då det börjades viskas i gränderna:
- Har ni hört, mäster Hanus sitter långt in på nätterna lutad över nya ritningar tillsammans med sändebud från främmande länder. Det sägs att någon annan stad ska få ett ur som är vackrare och mer magiskt än det vi har. Ryktena tvingade rådsherrarna till överläggningar:
- Vi ger honom en livränta och kräver av honom att han slutar konstruera nya ur, krävde en rådsherre. En annan föreslog en mer drastisk lösning:
- Kontrakt går inte att lita på. Vill vi behålla vårt unika ur kan vi inte ta någon mänsklig hänsyn. Det finns bara ett vi kan göra... Redan samma natt sattes planen med ovanligt stor cynism i verket.

Strax efter midnatt knackade det på mäster Hanus port. Han öppnade, förmodligen i tron att nya utländska sändebud ville träffa honom, men istället för varma hälsningar möttes han av två våldsmän som överföll och bakband honom. Nästa morgon hittade hans gesäll honom medvetslös i sängen med utstuckna ögon.

Under flera år kunde sedan pragborna se den olycklige Mäster Hanus vanka av och an i sitt arbetsrum, grubblande över vem som bländat honom. För var dag som gick tycktes han åldras ett halvår i taget, tills det en dag gick upp för honom vem de skyldiga var. När Mäster Hanus efter någon tid kände att han inte hade lång tid kvar att leva i denna - som han med rätta ansåg - onda värld.

- Kom, sa han då till sin gesäll. Led mig genom gränderna till mitt ur.

Uppe i tornet trevade den blinde Mäster Hanus sig steg för steg fram mot urverkets innersta. Väl framme stannade han för att lyssna, sträckte fram händerna, vred snabbt om några mekaniska delar och plötsligt började Döden att ringa och ringa fastän det var långt kvar till full timma. Först efter några minuter rasslade det till bland de många kugghjulen och uret med sina rörliga figurer, helgon, kungar och döden med sitt timglas, stod stilla. Det enda ljud som hördes var en dov duns. Det var Mäster Hanus som, enligt vad gesällen senare berättade, föll med ett leende på läpparna, väl medveten om att han för många, många år tagit urets hemligheter med sig i graven.

Först nästa generation av kommunalmän lyckades finna en person som var djärv och händig nog att på nytt sätta igång Mäster Hanus ur.
Idag kan de förbipasserande vid varje hel av dygnets ljusa timmar låta sig påminnas om sin dödlighet, då liemannen högt uppe på tornet vänder sitt timglas.

I det ögonblicket slog tornuret, med klara slag som hördes över hela torget. Döden vände sitt timglas, sångaren till höger om döden skakade uppgivet på huvudet, handelsmannen till vänster rasslade med sin penningpung och bohemen sidan om granskade sitt ansikte i en handspegel.

Två luckor ovanför dödens skalle öppnades och apostlarna följda av sin mästare vandrade förbi. När alla passerat tog hanen ovanför ton, först hest och ljudligt, därefter avtar galandet plötsligt, som om han träffats av ett dödande nackslag.
Varenda en av oss, fick en känsla av att "döden klämtade för oss" och gjorde oss medvetna om att vår tid på jorden inte är evig.