Om Ni har vägarna förbi brotornet (i bakgrunden av bilden. d.v.s. Lillsidan) Se då upp till vänster i tornet (ca: 2m upp från gatunivån) Där satte våra förfäder sina spår, genom att vässa sina hillebarder, svärd och knivar i sandsten

Den svenske kungen Gustav II Adolf ingrep 1630 i trettioåriga kriget och svenska trupper landsattes i Pommern, Nordtyskland. Kungen föll i slaget vid Lützen sydväst om Leipzig den 6 november 1632 men svenskarna var kvar på kontinenten till fredsslutet i Westfalen 1648.
Prag belägrades två gånger av den svenska armén. Till Karlsbron, (Karlúv most), hisnande vacker än i dag, lyckades svenskarna ta sig under 30-åriga kriget, men där blev det stopp. Där försvarade invånarna i Gamla och Nya stan tillsammans med en liten tapper kejserlig garnison samt 740 studenter praktiskt taget utan kanoner Prags svårt skadade stadsmurar.
Att fältmarskalken Hans Christoffer von Königsmarck, som ledde den svenska armén, inte förmådde att ta sig över bron var till en del studenternas förtjänst men berodde också till en del på konstruktionen av Karlsbron.
Från Svenska Ambassaden på Lillsidans krön kan man tydligt se hur bron är vinklad vilket gjorde det svårare att skjuta rakt över bron. Detta gynnade studenternas försvar från Gamla stan. Svenskarnas ursprungliga tanke var annars att spränga ett par brovalv men det visade sig omöjligt eftersom den 515 meter långa bron var så oerhört kompakt och starkt byggd.
Förmodligen var de då ovetande om legenden som berättar att byggmästaren Peter Parler när han inledde bygget av bron 1342 fick kejsar Karl IV att rekvirera vin från Prags vinberg och råa ägg från hela Böhmen för att blanda i kalken till murningen och på så vis göra bron extra motståndskraftig. (De enda som missuppfattade ordern var invånarna i staden Velvary. De tyckte det var synd att äggen skulle riskera att gå sönder under transporten till Prag. Därför levererade de sina vagnslaster med ägg hårdkokta!)

Taktiken fick istället bli att befästa brotornet på Lillsidan och bygga en vall på mitten av bron, bestyckad med två kanoner. Men trots fem dagars bombardemang stod det av studenterna befästa brotornet vid fäster till Gamla stan pall.
Inte heller lyckades svenskarna genom listiga operationer ta sig över bron. Ett försök gjordes exempelvis av en soldat som konstruerat en fyrkantig, avlång skärm med skottglugg i. Med hjälp av den ansåg han sig kunna skjuta ihjäl ett dussin försvarsvilliga pragbor om dagen. Glädjen blev dock kortvarig. Han överlistades snart genom att en försvarare svängde en stång med en rock och en hatt på medan en annan lade sig i bakhåll. När svensken fällt dockan blottade han sig segervisst och fälldes direkt av den andres kula.
Nulla dies sine fulminibus. Inte en dag utan eld, skrevs det i en dåtida krönika om svenskarnas belägring vilken inletts i skydd av mörkret den 26 juli 1648 efter det att von Königsmarck i ilmarsch ryckt fram mot den då helt muromgärdade staden Prag. På natten lyckades man överrumpla vakterna vid Strahovklostret, strax intill den nuvarande svenska ambassaden, och spränga sig in genom portarna: därmed låg hela Lillsidan med alla sina adelspalats och Hradcany med det kejserliga palatset öppna för en snabb erövring.

Även om pragborna blivit vana vid belägringsförsök kom anfallet den här gången som en stor överraskning. Inte minst gällde det borggreven Georg von Martinitz i hans palats mitt emot Schönbornpalatset, strax nedanför den svenska ambassaden. Han hann inte ens få på sig skjortan för att försvara sig.
Att det var just von Martinitz som fick ta emot den första stöten är en märklig historisk paradox. Det var han som genom den så kallade defenstreringen 1618 fått spela en av huvudrollerna i Trettioåriga krigets prolog och nu genom att första belägringsnatten få sitt palats helt utplundrat av svenskarna tilldelats en huvudroll även i dess epilog.
- Jesus, du den levande gudens son, förbarma dig över mig! Lär von Martinitz ha skrikit när han 1618 tillsammans med två andra kejserliga ämbetsmän av de adliga protestantiska ledarna kastades ut från Ludvigssalens fönster i Karlspalatset i Hradcany, ner i vallgraven nedanför borgen.
Georg von Martinitz och hans två kollegor hade den här gången turen att överleva (dock inte tackvare en skyddsängel som von Martinitz påstått sig se i fallet utan tack vare en mjuk gödselstack) och senare kunde en av dem, skrivaren Philipp Fabricius, i ilfart ta sig till Wien för att rapportera händelsen till kejsaren.
Två år senare kom svaret: den 8 november 1620 hade Ferdinand II: s österrikiska trupper, understödda av de spanska och bayerska arméerna, trängt fram till Vita berget fem kilometer väster om Hradcany där spårvagnslinje 22 idag har sin ändhållplats. Där skulle nu också protestanterna få sin dom genom att den böhmiska hären fullständigt slaktades ner under ett två timmar långt slag.
När Vinterkonungen Fredrik av Pfalz, som den böhmiska adeln 1619 valt till sin kung, hade gjort sitt inträde i Prag flöt rött vin ur en springbrunn en hel timma. När han efter förlusten vid Vita berget ett år senare flytt ur staden flöt snart istället rött blod i timmar på Gamla stans torg. Idag vittnar de vita korsen målade på torgets gatsten om den 21 juni 1621 då - som en del av den katolska motreformationen - 17 upprorsledares huvuden höggs av, varav tolv senare fästes upp på Karlsbron som avskräckande exempel.

Då fältmarskalken von Königsmarck med sin svenska armé 17 år senare stod på bron, efter att ha erövrat både Lillsidan och Hradcany, var huvudena redan avlägsnade. I gengäld krävde de upprepade försöken att slå hål på stadsmurarna kring Gamla stan och Nya stan varje dag nya offer på båda sidor, särskilt på den svenska. Ändå löd von Königsmarcks beslut att inte lämna Prag "förrän officerarna gjutit sin sista blodsdroppe och förvandlat staden till en kyrkogård".
Lyckligtvis förmådde varken han eller Karl Gustavs tillskyndande trupper fullfölja beslutet. Pragborna kämpade emot mycket tappert fram till den 3 november 1648 då budet om Westfaliska freden och Trettioåriga krigets slut med tre veckors försening nådde Prag. Äntligen kunde pragborna för första gången på 15 veckor strömma ut genom de sönderskjutna murarna.

Scenerna som följde var i många stycken märkliga, exempelvis på krogarna där studenternas militäre ledare, jesuiten Georg Plachý, under vänskapliga dryckesslag "bragte flera svenskar till stilla medvetslöshet", eller på Karlsbron där man mitt på bron byggde ett litet hus och förde fortsatta fredsförhandlingar.
Dagen före julafton 1648 avtågade så Hans Christoffer von Königsmarck från Lillsidan, hälsad med en avskedssalva på nio kanonskott. Det var, trots att staden inte kunnat intas, en hyllning till en segrare. För till skillnad från Böhmen hade svenskarna både sin nation och sin reformation tryggad. Tjeckerna däremot var ända fram till 1918 berövade både sin nationella och sin religiösa självständighet.

Svenskarna lämnade inte heller Prag lottlösa. Genom belägringen hade man fått direkt tillgång till både Rudolf II: s, klostrens och adelspalatsens skattgömmor och erövrat krigsbyte som värderades till tio miljoner gulden. Bland annat tavlor, statyer, ädelstenar, möbler, böcker och även ett livs levande lejon skeppades via Moldau och Elbe hem till Sverige.

Detta förklarar varför det idag är möjligt att se statyerna från Wallensteinpalatset på Lillsidan i original på Drottningholm i Stockholm men bara i avgjutningar i Prag eller varför Codex argenteus silverbibeln - finns på Carolina rediviva i Uppsala. Den har fått sitt namn av att texten är präntad med silver- och guldbläck på purpurfärgat pergament och pärmen är av silver. Bibeln är från 300-talet och 186 av de ursprungliga 336 bladen är bevarade. Den skänktes till drottning Kristina som sålde den till Holland, Magnus Gabriel de la Gardie köpte emellertid tillbaka den och skänkte den i sin tur till universitetsbiblioteket 1669.
Gigas librorum - jätteboken eller djävulsbibeln är en pergamenthandskrift från 1200-talet som stammar från ett böhmiskt kloster. Bibeln är rikt illustrerad och har fått sitt namn efter legenden som berättar att den präntades ner på en enda natt med djävulens verk - den kan beskådas i entrén till läsesalen på Kungliga biblioteket i Stockholm.
Detta förklarar också hur det kommer sig att målningar som bland andra Jan Massis" "Venus Cytheria" och Joos de Momters "Landskap med Ikaros fall" finns i Nationalmuseums samlingar. Ursprungligen var de flera eftersom drottning Kristina när hon flyttade till Rom ansåg många av dem tillhöra henne privat och tog med tavlorna för att senare skänka bort dem.
Andra tavlor förstördes eller försvann på andra sätt under hennes regenttid. Exempelvis lär dukar av Correggio ha placerats i kungliga stallet i Stockholm medan andra användes för att skapa nya konstverk: man skar helt enkelt bort huvuden, händer och fötter på dem och klistrade upp dem på tapeter och målade så till resten av motiven på nytt.
Ur detta historiska perspektiv vajar den blågula flaggan från rätt plats på Svenska Ambassaden på Lillsidans krön.
I Tjeckien säger föräldrarna att bråkiga barn bär sig åt som svenskar. Att talesättet lever kvar trots senare ockupationer säger en del om hur illa våra förfäder bar sig åt när det begav sig på 1600-talet.
En av Gustav II Adolfs främsta motståndare var greve Albrecht von Wallenstein (1583-1634) som redan 1618 satte upp en egen armé på kejsarens sida mot de upproriska böhmarna. Han tjänade som överbefälhavare för de kejserliga arméerna under trettioåriga kriget och efter slaget vid Lützen var han Tysklands mäktigaste man. Wallenstein råkade i onåd hos kejsaren och lönnmördades 1634.

Att sedan via den smala Karlová föras in i Staré Mesto, (Gamla staden) där husen prytts med symboler över portarna i form av änglar, ormar, sol eller björnar kändes som att vandra förbi en rad uppslagna sagoböcker. De senaste årens turistinvasion har vuxit Prag över huvudet. Det är svårt att bara kliva in på en lokal och beställa. Mycket är förabonnerat. Det är faktiskt lättare att ta sig in på de guldkantade krogarna vid Vaclavplatsen (Václavské námesti), utan att ha bokat bord, än på mindre "genuinare" matställen. Vill Ni äta bra - boka i förväg. Kaféer och restauranger av mer konventionellt västerländskt slag hittar vi om man viker österut från Václavsplatsen och tar Na prikope mot Námesti Republiky. Går vi istället rakt fram från Václavsplatsen kommer vi via Melantrichova eller Železná till Gamla stadens torg och Gamla Stan (Staré Mésto). Här är det bara att följa lockropen från discon och klubbar.