Det
trettioåriga kriget
 |
| Hans
Christoffer von Königsmarck. |
Det
var ingen dålig bana Hans Christoffer von Königsmarck hade
bakom sig. Han var en ung legosoldat hos den fruktade kejserlige
härföraren Wallenstein vars armé upplöstes precis före Gustav
II Adolfs landstigning i Tyskland 1630. Han samlade ett dragonkompani
av landsknektar och erbjöd det den svenska armén. von Königsmarck
anställdes med kaptens grad och inlemmades i Åke Totts regemente.
1633 avancerade han till major under striderna vid Bremen
och utmärkte sig i slagen vid Oldendorf, Hameln och Sarstedt.
Följande år utnämndes han till överstelöjtnant i von Sperreuters
kavalleriregemente. Krigslyckan vände vid den här tiden, slaget
vid Nördlingen förlorades och den svenska militärledningen
stod utan ekonomiska medel. Inga pengar - inga legosoldater.
Men när von Sperreuters regemente i likhet med flera andra
skulle gå över till motståndarsidan genomförde von Königsmarck
en svenskvänlig kupp bland myteristerna. Han halade upp medel
ur egen ficka och fick stora delar av ryttarna att stanna
under den svenska fanan.
Det
var inte så att von Königsmarck var rik, han blev rik, och
han såg till att satsa på rätt häst även när mörkret lägrade
sig som djupast över de svenska vapnen. Han var en av det
grymma krigets mest hänsynslösa plundrare, en marodör de
svenska generalerna visste att sätta stort värde på. Kriget
hade vid den här tiden urartat till totalt utmattningskrig.
Den som lyckades föröda mest av fiendesidans resurser vann.
von Königsmarck var en vinnare. Skrupellöst ödelade han
och det svenska kavalleriet område efter område, det enda
som frodades var hans privatekonomi.
Det
har aldrig kunnat bevisas, men misstankarna har alltid funnits
där; det är möjligt att Hans Christoffer von Königsmarck
medvetet förlängde kriget. Vid ett tillfälle hade den tyska
riksdagen, komplett med kejsaren och de stora katolska furstarna,
samlats för överläggningar. Den svenske överbefälhavaren,
Johan Baner såg en chans att göra slut både på katolikerna
och kriget. I största hemlighet satte sig en svensk arméavdelning
snabbt i rörelse för att omringa och tillfångataga riksdagen.
Rörelsen lyckades. De katolska styrkorna låg utspridda och
den annalkande faran upptäcktes inte. När det slumrande
bytet var inom räckhåll sände Baner sin bäste kavallerigeneral
för att avsluta kuppen. Men generalen drog för första, enda
och sista gången benen efter sig. Generalen var von Königsmarck.
De kejserliga styrkorna hann sättas i alarmberedskap och
kuppen misslyckades. Det är ovisst, men mycket sannolikt
att von Königsmarck med vett och vilja ville förlänga kriget
- för att kunna berika sig ännu mera. Något han lyckades
med.
Så
sent som medan fredsvillkoren diskuterades och dokumenten
började signeras i Westfalen 1648 lyckades hans arméavdelning
kuppartat inta den s.k Lilla sidan av Prag och ett ofantligt
krigsbyte, det största och märkligaste plundringsgodset
i vår historia, föll i svenskarnas händer. Fortfarande är
slott och bibliotek fyllda med dess rikedomar, Silverbibeln
i Uppsala är en. Men samtidigt med sitt hänsynslösa plundringskrig
var von Königsmarck en truppförare av rang, han höll samman
styrkorna efter Johan Baners död 1641, ännu ett av de tillfällen
då moralen sviktade. Som generalmajor förde han både framgångsrikt
självständiga armékårer och fungerade som flygelchef i andra
slaget vid Breitenfeld 1642 då den kejserliga armén i det
närmaste helt upplöstes. 1645 ockuperade hans kår Bremen-Verden,
där han installerade sig som generalguvernör. En post han
behöll efter fredsslutet då provinserna tillföll Sverige.
Detta kom att bli den förste von Königsmarcken i svensk
historia, men inte den siste.
| Prag
belägras och intas av Moritz von Sachsen 1742. Det var
inte första gången släkten gjort livet surt för Pragborna.
Staden föll redan för Hans Christoffer von Königsmarck
1648. (Klicka på bilden för att få den större.) |
 |
|
