Tidig lördagsmorgon i Prag. Turisterna äter fortfarande frukost på sina hotell, när den långa kön börjar slingra upp mot Vaclavplatsens monument över kommunismens offer alldeles intill S:t Václav själv. Människorna i kön är av alla åldrar - här blandas gamla och unga män och kvinnor..

De håller alla sina ID-handlingar redo.

Vart är de på väg?
Där kön mynnar ut står två män och två kvinnor med listor och pennor till låns. Människorna skriver sina namn på listorna. På ett upprop läser jag:

"Kära landsmän! Vi vänder oss till er som röstade för en fortsättning på reformerna i parlamentsvalen, och som delar önskemålet att Vaclav Havel ska omväljas som president. Vi måste inse fakta. Situationen för federationen är allvarlig. Förmodligen är detta en stund av samma allvar och vikt som i februari 1948 eller november 1989."

"i denna allvarliga situation sträva efter en oberoende tjeckisk republik"?

om, landet hotas av delning avgår han som president. Och om slovakerna inte vill samarbeta inom federationen, så är det uppenbarligen bättre att i fred och samförstånd upplösa densamma och bilda två oberoende nationer.

"Det tjeckiska initiativet" har tagits av ett dussin medborgare som säger sig stå utanför och över alla partiintressen. De undertecknar uppropet inte bara med sina namn; också yrken, adresser och telefonnummer finns med.
Resultatet av parlamentsvalen i Tjeckoslovakien har ställt till stora problem. I Slovakien var det nationalister och gamla kommunister som sopade mattan med de andra. Meciar vann en övertygande seger med sitt program för nationellt oberoende. Men det var också en seger för en politik i opposition till Prags nuvarande reformprogram. Slovakerna accepterar inte tanken på en privatisering som leder till ännu högre arbetslöshet och större ekonomiska problem.

I de tjeckiska länderna Böhmen och Mähren var det finansministern, Thatchereleven Vaclav Klaus och hans demokratiska medborgarparti som vann stort. Den valsegern gick i första hand ut över det gamla medborgarforum. "Alla vill ha enkla svar" säger Josef Jansky i Medborgarrörelsen, det parti som fram till valdagen var den starkaste enskilda kraften i landets politik. Med sex ministrar i regeringen - varav partiledaren Jiri Dienstbier haft posten som utrikesminister sedan sammetsrevolutionen 1989 - hade man en stark profil.

Medborgarrörelsen kom inte ens in i riksdagen den här gången. "De som gör revolution och börjar reformarbete måste tydligen försvinna efter en tid, det verkar vara en naturlag", säger Jansky och ler ansträngt. Hans teori förklarar naturligtvis inte varför just Klaus blev segerherre.

Hela denna liberala rörelse, Obcanské Hnuti, utplånades politiskt eftersom den inte ens kom in i parlamentet.
In kom däremot ytterst suspekta rörelser som republikanerna (vars ledare drivit en valrörelse mot "utförsäljning av landet till tyskarna" och för omedelbart "deportation av alla zigenare", samt kristdemokraterna. Socialdemokraterna fick däremot se sig besegrade av den valallians som leddes av de före detta kommunisterna (som i den tjeckiska delen av landet fick 14,5% av rösterna - lite mer än i Slovakien.

De samtal jag haft i Prag efter valet med politiker och pressfolk ger inte någon entydig förklaring till valresultatet. Däremot finns det några samstämmiga faktorer: arbetslösheten, som bara stiger, anses vara den viktigaste förklaringen till kommunisternas stora framgångar. Nationalismen förklarar Meciars stora framgångar i Slovakien, och det respektingivande och framgångsrika privatiseringsprogrammet anses vara den primära förklaringen till Vaclav Klaus valseger i de tjeckiska länderna.

Över alla dessa olika tendenser svävar nu osäkerheten inför presidentvalet som ett orosmoln. Kan Vaclav Havel alls sitta kvar som president? Slovakerna svarar definitivt nej på den frågan. De vill inte ha en president som han. De vill ha en slovakisk kommunist som Dubcek.

Saken är bara den att han på nationell nivå har alldeles för svagt stöd för att över huvud taget kunna komma i fråga för presidentposten.

Vad slovakerna kan göra, är att blockera Havels kandidatur i parlamentet. Då står Tjeckoslovakien utan statschef och den konstitutionella krisen är ett faktum.
En viktig faktor i valet var också liberalismens totala nederlag. Det hjälpte inta att utrikesministern Jiri Dienstbier, ordförande just för liberala Medborgarrörelsen, ansåg vara en av Tjeckoslovakiens populäraste politiker. I en opinionsundersökning precis före valet fick han hela 38 procent av väljarnas stöd.

"Ingen visste att han är ordförande för vårt parti" kommenterar en liberal politiker det faktum att Dienstbier inte ens kom in i parlamentet. Stor popularitet åtnjöt i denna undersökning också Alexander Dubcek (46% i Slovakien, 9% i de tjeckiska länderna), Vaclav Havel (48% i de tjeckiska länderna och 31% i Slovakien) och Vladimir Meciar (61% i Slovakien och 6% i de Tjeckiska länderna). Vad siffrorna kanske främst indikerar är hur olika genomslagskraft politikerna har i de olika delarna av landet.

Tjecker och slovaker uppträder inte som en enad nation längre. Den som inbillar sig att federationen skulle kunna hållas ihop av en stark statsmakt, bör tänka efter två gånger inför opinionssiffror som dessa.

När Tjeckoslovakien går till presidentval, är det landets andra ödesval på mindre än en månad. Resultatet av parlamentsvalen kommer förmodligen också i hög grad att bestämma röstandet. Om inte annat så har dessa resultat för gott rivit bort illusionerna om en gemensam federations livskraft.

Köerna till namnlistorna den där lördagsmorgonen i Prag kan också ses som ett uttryck för en kollektiv ansökan om utträde ur federationen. Det som gör denna önskan unik, är att den manifesteras i Prag och inte i Bratislava. Med en nationell rörelse i Prag har bara mardröms situationen kommit närmare; ett utropande av en självständig slovakisk nation ökar ytterligare den politiska, militära och strategiska spänningen i hjärtat av Europa. Det är en situation av sådan kaliber att den borde föranleda seriösa diskussioner också i vårt land; till exempel om på vilket sätt vi kan hjälpa de gamla öststaterna att bygga upp fungerande demokratiska institutioner och ekonomier.
Beslutet den 20 juni om att dela landet kom nog som en chock för omvärlden. För tjecker och slovaker var det ett självklart beslut helt i linje med valresultatet. Detta var ju en folkomröstning i nationsfrågan mer än någonting annat.
Fortsätter det så här, blir tjeckernas och slovakernas skilsmässa den första civiliserade efter 1989 års öststatsrevolutioner. Också i det avseendet ter sig landet unikt