Utdrag ur Karl IV: s självbiografi

Hur Karl återvände till Böhmen efter elva år och ånyo måste lära sig tjeckiska, hur hann fann landet i upplösning och hur han hade en märklig uppenbarelse

Därefter kommo vi till Böhmen, som vi varit borta från i elva år. Och vi erforo att vår moder, vid namn Eliška. hade dött några år tidigare. Och vidare fingo vi veta att, medan hon ännu var i livet, vår näst äldsta syster Guta hade skickats till Frankrike och blivit gift med Jean, den franske konung Philippes förstfödde son, vars syster Blanche vi tagit till hustru. Vår tredje och yngsta syster Anna befann sig vid denna tid i Frankrike hos bemälda syster.

Och när vi sålunda kommo till Böhmen, funno vi varken fader eller moder, broder eller syster eller någon vi kände. Vi hade fullständigt glömt bort det tjeckiska språket, nu fingo vi lära oss det på nytt, så att vi talade och förstodo det som varje annan tjeck. Med Guds nåde kunde vi alltså både läsa och skriva icke allenast tjeckiska, utan även franska, lombardiska, tyska och latin, så att det var lika lätt för oss att skriva, läsa, tala och förstå dessa språk.

Vid denna tid hade vår fader begivit sig till grevskapet Luxemburg för att tillsammans med sina bundsförvanter, nämligen biskopen av Liège, markgreven av Jülich, greven av Geldern och många andra föra krig mot hertigen av Brabant, och han hade förordnat oss att under hans bortovaro övertaga makten i Böhmen.

Vi funno konungariket så förfallet att där icke fanns en enda borg som icke med alla sina kungliga ägodelar var pantsatt. Vi hade därför ingenstädes att bo utom i ett hus i staden som vilken borgare som helst. Och Pragborgen var så förstörd, härjad och ödelagd att den efter konung Otakars tid helt hade störtat samman. Därför läto vi med stora kostnader bygga ett stort och vackert palats, sådant som det ter sig för åskådaren än idag. Vid denna tid skickade vi efter vår hustru, ty hon var kvar i Luxemburg. Och då hon anlände, hade hon vår förstfödda dotter Margareta vid handen. Därpå förlänade oss vår fader ett mähriskt markgrevskap, och vi antogo titeln markgreve. När sedan alla rättsinniga män i Böhmen sågo att vi härstammade från den gamla tjeckiska konungaätten, kommo de att hysa kärlek till oss och gåvo oss hjälp, så att vi återfingo slotten och de kungliga egendomarna. Vi erhöllo då med stor kostnad och mycken möda slotten Křivoklát, Týřov, Lichtenburk, Lítice, Hradec Králové, Písek, Nečtíny, Zbiroh, Tachov, Trutnov i Böhmen, och sedan i Mähren Lukov, Telč, Veveří samt borgarna Olomouc, Brno och Znojmo och många andra egendomar som hade pantsatts och skilts från kronan. Och vi hade många ädla tjänare, och konungariket blomstrade upp från dag till dag, och de goda männen älskade oss, och de orättfärdiga voro rädda och aktade sig för att göra något ont, och det rådde fullgod rättvisa i konungariket. Dessförinnan hade nästan alla adelsmän varit våldsmän och icke fruktat konungen så som det anstod dem, ty de hade delat konungariket emellan sig. Och sålunda hade vi regeringsmakten i vår hand och vi förkovrade den dag för dag under två år. Då gåvo vi vår yngsta syster Anna till hustru åt den österrikiske hertigen Otto.

Vi denna tid begåvo vi oss en dag från borgen Křivoklát till Prag, då vi därifrån ville fara och besöka vår fader, som befann sig i Mähren. Vi ankommo sent till Pragborgen, det gamla markgrevehuset, där vi hade bott några år innan det stora palatset var byggt. Och om natten lade vi oss i sängen, och Bušek den äldre av Velhartice låg i en annan säng, som stod framför vår. Och det brann en stor stockeld i rummet, ty det var vintertid, och många ljus brunno i rummet, så att det var till fyllest upplyst, och alla dörrar och fönster voro stängda Och när vi just hade somnat, vaknade vi båda av något som gick omkring i rummet. Och vi uppmanade Bu att stiga upp f att se efter vad det var. Han steg upp och gick runt i rummet och sökte och säg ingenting och kunde ingenting finna. Han lade mera bränsle på elden och tände flera ljus till; därpå gick han fram till bägarna som stodo på bänkarna och voro fyllda med vin. Han tog en klunk och ställde bägaren intill ett stort brinnande ljus. Därefter lade han sig åter i bädden. Och vi togo på oss vår mantel och sutto i bädden och hörde huru någon gick, men kunde icke se någon. Och så kastade både vi och Bušek en blick på bägarna och ljuset och fingo se hurusom en bägare vältes omkull, den slängdes, vi veta ej av vem, mot väggen över Bušeks säng från ena hörnet av rummet till det andra. Och den studsade tillbaka från väggen och föll ned mitt i rummet. Vi blevo omåttligt uppskrämda, när vi sågo detta och återigen hörde huru det var någon som gick omkring i rummet, men vi sågo ingen. Men då gjorde vi korstecknet i Jesu namn och sovo ända till morgonen. Och när vi då stego upp funno vi mitt i rummet en omkullvält bägare, och vi visade den för våra vänner, när de kommo till oss på morgonen.

Karl IV, regerade i Böhmen 1346-1378, Hans latinska självbiografi Vita Caroli (Karls liv) frän andra hälften av 1300-talet översattes då till tjeckiska.

Under Karl IV: s regeringstid nådde den medeltida tjeckiska staten, som nu börjar kallas De böhmiska kronländerna, sin höjdpunkt. Karl IV var tjeckisk konung och samtidigt tyskromersk kejsare. (Böhmen var visserligen en självständig statsbildning som emellertid från 900-talet var knuten till tysk-romerska riket. Från mitten av 1200-talet intar konungarna av Böhmen en betydelsefull politisk ställning i riket genom att de får plats bland de sju kurfurstar som har rösträtt vid valet av de tysk-romerska kejsarna.)

Karl IV förde en genomtänkt politik med målet att förvandla Böhmen och särskilt Prag till ett värdigt centrum för det tysk-romerska riket. Bland de viktigaste kulturella insatserna är grundandet av universitetet i Prag 1348, som var det första norr om Alperna och öster om Rhen. Bland de många utländska lärarna och studenterna vid universitetet fanns också svenskar. På Karls initiativ grundades Nya staden.

Karl var högt bildad; han bjöd till Prag konstnärer och lärda från hela Europa (t.ex. Francesco Petrarca). Han själv författade flera latinska politiska verk i vilka han hade Böhmens politiska ställning i tankarna, skrev sin självbiografi och en legend om den helige Václav. Där ville han påminna om att han själv är Václavs ättling.

I Karls personlighet märks två sidor. Han var en pragmatisk statsman och en utmärkt ekonom som omdanade det av hans far Johan Luxemburg vanskötta landet. Å andra sidan var han en svärmisk mystiker.

Hans berättelse om vindrickandet och vinbägaren inspirerade flera tjeckiska författare som t.ex. Jan Neruda och Jaroslav Seifert.

Karl IV. Teckningen är från Zbraslavkrönikan, ca 1393.