Var hälsat, du förlovade land, må du skydda och bevara oss

När människosläktet efter syndafloden åter hade förökat sig, så att det fanns omkring sjuttiotvå män, och dessa började hädiskt bygga Babels torn, harmades Herren över ett sådant omåttligt övermod och förbistrade deras tungomål, så att den ene icke förstod den andre. Och han delade dem i så många stammar som det fanns mäns huvuden. Varje stam drev omkring, alla förirrade sig till olika delar av världen och skingrades långt ifrån varandra, men trots att människornas kroppar blev försvagade genom ständiga vandringar, tillväxte de mångfaldigt från släktled till släktled.

Till slut hade människosläktet spritt sig över hela jordens yta. Så kom även en av stammarna till en trakt långt borta, en vidsträckt trakt omringad av berg, som sträckte sig runt hela landet, som vore det inhägnat och skyddat av en enda sammanhängande bergskedja. Och det är förunderligt hur högt den trakten ligger, och man kan förstå det, när man får veta att ingen främmande flod rinner ut i den, utan att alla vattendrag, stora som små, förenar sig i en enda mäktig ström som rinner ut i havet.

På den tiden låg landet orört av plogen, och ingen människa hade någonsin satt sin fot på det. Hela dess yta var täckt av vidsträckta, skogiga vildmarker, som genljöd av bisvärmars surr och allehanda fåglars sång. Villebrådet, som ingen hade skrämt bort och som redan fanns i ett oräkneligt antal liksom sandkorn i havet eller stjärnor på himlen, sprang över stock och sten.

Jorden räckte knappast till för boskapshjordarna, som var lika talrika som gräshopporna som hoppade omkring på fälten. Vattendragen var underbart rena, fulla av välsmakande och närande fiskar, och vattnet var tjänligt att dricka.

Den första människa som satte sin fot på denna plats för att tillsammans med sina följeslagare söka efter en boplats, var en hertig och ledare för sin stam, vid namn Čech.

Efter en lång vandring kom han att rasta mellan två floder, Ohře och Vltava, vid foten av berget Říp. Då han såg att trakten lämpade sig för människoboningar, blev han stående, och fylld av glädje ställde han ned på marken sin stams gudar som han burit på axeln.

När han under de följande dagarna hade stigit upp på berget och tagit en noggrann överblick av bergen och dalarna, de vilda fruktträden och sluttningarna, talade han sålunda till sina följeslagare: "Bröder, som med mig prövat på svåra vedermödor i oframkomliga skogar, stanna och bringa ett välbehagligt offer till gudarna, genom vilkas underbara hjälp ni äntligen har kommit till det fosterland som ödet utsett åt er.”

Detta är landet, detta är det land som jag många gånger utlovat er, ett land som flödar av honung och mjölk, och med ett härligt klimat. Överallt är vattnen ymniga och fiskrika. Här skall intet fattas oss, ty ingen skall skada oss. Men när ni nu har fått ett så stort och vackert land, tänk efter vilket lämpligt namn vi skall ge det!"

Och hans ledsagare ropade strax som på en gudomlig ingivelse: "Du heter Čech, fader, hur skulle vi då finna ett bättre och mera passande namn åt landet än Čechy?"

Rörd över svaret föll ledaren ned på marken och kysste den, fylld av glädje. Därpå reste han sig, sträckte båda händerna mot himlen och sade: "Var hälsat, du förlovade land, sökt med tusenfaldig längtan, må du skydda och bevara oss och föröka våra efterkommande från släktled till släktled!"

Och de bragte ett eldoffer till sina gudar. Därpå steg de ner från Říp.

När folket, som väntat på sin ledare vid foten av berget, fick höra vilket vackert land man skådat, och erfor att deras långa vandring äntligen nått sitt slut, gladdes de övermåttan. Och de började bygga de första boningarna och uppförde den första boplatsen.

Härifrån delade sig sedan stammen, så att man tog hela det vidsträckta vackra landet i bruk och överlämnade det till sina efterkommande från släktled till släktled.

"Djävulsbibeln", Codex gigas, Böhmen 1204-1230.Djävulsbibeln innehåller bl.a. KosmasTjeckernas krönika.