Var hälsat, du förlovade land, må du skydda och bevara oss
När
människosläktet efter syndafloden åter hade förökat
sig, så att det fanns omkring sjuttiotvå män, och dessa började
hädiskt bygga Babels torn, harmades Herren över ett sådant omåttligt
övermod och förbistrade deras tungomål, så att den ene
icke förstod den andre. Och han delade dem i så många stammar
som det fanns mäns huvuden. Varje stam drev omkring, alla förirrade
sig till olika delar av världen och skingrades långt ifrån
varandra, men trots att människornas kroppar blev försvagade genom
ständiga vandringar, tillväxte de mångfaldigt från släktled
till släktled.
Till slut hade människosläktet spritt sig över
hela jordens yta. Så kom även en av stammarna till en trakt långt
borta, en vidsträckt trakt omringad av berg, som sträckte sig runt
hela landet, som vore det inhägnat och skyddat av en enda sammanhängande
bergskedja. Och det är förunderligt hur högt den trakten ligger,
och man kan förstå det, när man får veta att ingen främmande
flod rinner ut i den, utan att alla vattendrag, stora som små, förenar
sig i en enda mäktig ström som rinner ut i havet.
På den tiden låg landet orört av plogen,
och ingen människa hade någonsin satt sin fot på det. Hela
dess yta var täckt av vidsträckta, skogiga vildmarker, som genljöd
av bisvärmars surr och allehanda fåglars sång. Villebrådet,
som ingen hade skrämt bort och som redan fanns i ett oräkneligt antal
liksom sandkorn i havet eller stjärnor på himlen, sprang över
stock och sten.
Jorden räckte knappast till för boskapshjordarna,
som var lika talrika som gräshopporna som hoppade omkring på fälten.
Vattendragen var underbart rena, fulla av välsmakande och närande
fiskar, och vattnet var tjänligt att dricka.
Den första människa som satte sin fot på
denna plats för att tillsammans med sina följeslagare söka efter
en boplats, var en hertig och ledare för sin stam, vid namn
Čech.
Efter en lång vandring kom han att rasta mellan
två floder,
Ohře och
Vltava, vid foten av berget
Říp.
Då han såg att trakten lämpade sig för människoboningar,
blev han stående, och fylld av glädje ställde han ned på
marken sin stams gudar som han burit på axeln.

När han under de följande
dagarna hade stigit upp på berget och tagit en noggrann överblick
av bergen och dalarna, de vilda fruktträden och sluttningarna, talade han
sålunda till sina följeslagare: "Bröder, som med mig prövat
på svåra vedermödor i oframkomliga skogar, stanna och bringa
ett välbehagligt offer till gudarna, genom vilkas underbara hjälp
ni äntligen har kommit till det fosterland som ödet utsett åt
er.”
Detta är landet, detta
är det land som jag många gånger utlovat er, ett land som flödar
av honung och mjölk, och med ett härligt klimat. Överallt är
vattnen ymniga och fiskrika. Här skall intet fattas oss, ty ingen skall
skada oss. Men när ni nu har fått ett så stort och vackert
land, tänk efter vilket lämpligt namn vi skall ge det!"
Och hans ledsagare ropade strax som på en gudomlig
ingivelse: "Du heter
Čech, fader,
hur skulle vi då finna ett bättre och mera passande namn åt
landet än Čechy?"
Rörd över svaret föll
ledaren ned på marken och kysste den, fylld av glädje. Därpå
reste han sig, sträckte båda händerna mot himlen och sade: "Var
hälsat, du förlovade land, sökt med tusenfaldig längtan,
må du skydda och bevara oss och föröka våra efterkommande
från släktled till släktled!"
Och de bragte ett eldoffer till sina gudar. Därpå
steg de ner från
Říp.
När folket, som väntat
på sin ledare vid foten av berget, fick höra vilket vackert land
man skådat, och erfor att deras långa vandring
äntligen nått sitt slut, gladdes de övermåttan. Och de
började bygga de första boningarna och uppförde den första
boplatsen.
Härifrån
delade sig sedan stammen, så att man tog hela det vidsträckta vackra
landet i bruk och överlämnade det till sina efterkommande från
släktled till släktled.
Ett
avsnitt ur den latinska krönikan
Chronica Bohemoruin (Tjeckernas
krönika) av dekanen vid 'Prags domkyrka
Kosmas (ca
1045-1125), återberättat av författaren Ivan Olbracht (1882-1952)
i boken Ze starých letopisů (Ur
gamla annaler), 1940."Djävulsbibeln", Codex gigas, Böhmen 1204-1230.Djävulsbibeln innehåller bl.a. KosmasTjeckernas krönika.