Det astronomiska uret i Gamla staden

Även om det i Gamla stadens rådhus icke pågick någon lantdag med adel och borgare, eller någon annan stor församling var ditkallad, eller någon viktig rättssak var uppe, kom människor rusande till rådhuset i stora skaror, inte bara en och annan gång, utan från tidig morgon under hela Guds långa dag. Och den som hade kommit dit, hade inte lust att gå därifrån; han stannade kvar och väntade en lång stund, en timme och ännu längre, och inte bekvämt i lugn och ro utan i en förfärlig folkträngsel.

Alla trängde sig fram mot rådhustornet, där undret över alla under befann sig, det nya astronomiska uret, som var så omtalat. Man pratade om det i alla Prags städer, vid det kungliga hovet, i adelns hus och borgarnas dagligstugor, på krogarna och gatorna; överallt sade man att det nya astronomiska uret i Gamla staden inte var likt något annat ur att det var så märkligt och enastående att det utan tvekan överträffade alla andra ur i världen.

Borgare, hantverkare, gamla och unga kvinnor, studenter i slängkappor, alla trängdes de framför rådhustornet, reste sig upp på tå, sträckte på halsen och gjorde stora ögon, när de fick se den stora urtavlan med tjugofyra timmar, full av gyllene cirklar och linjer, siffror och märkliga tecken, den runda plattan nedanför med de tolv himmelska tecknen avmålade, statyettera till höger och vänster i ett lövverk utmejslat i sten. Men mest tittade de på döden, den märkvärdige Turken och på girigbuken med pengapungen. Kring rådhuset sorlade och stimmade en kör av röster, outtröttligt, oavbrutet som en brusande ström.

Men plötsligt förstummades de och tystnade, då uppifrån det nya uret ljöd en klämtning. Bara här och där hördes ett rop, här och där höjdes händer och pekade på döden, och man hörde hur det larmade, när döden drog i klocksträngen. Och just då öppnades till allas häpnad två luckor ovanför uret, och i dem visade sig apostlarna. De gick alla tolv, den ene efter den andre, från väster till öster, alla vände sig mot folket, slutligen visade sig Kristus själv och välsignade folkmassan. Många lyfte på hatten, många gjorde korstecknet, andra pekade på döden och såg hur käkbenet gick upp, på hur Judas och girigbuken vred sig, hur den gamle gubben bredvid döden skakade på huvudet, liksom ville han ännu inte att benrangelsmannen skulle kalla honom. Men när hanen gol där uppe ovanför gluggarna, blev stämningen bland folket uppsluppen på nytt. De skrattade och skrek. Och återigen sorlade och stimmade kören av röster, outtröttligt, oavbrutet som en brusande ström. Bland de församlade talades överallt om mästaren för detta ur, som i faddergåva fått ett skarpsinne som övergick alla andras; överallt nämnde man mäster Hanuš som så sinnrikt skapat detta märkliga verk.

Även magistrar och doktorer, iförda mörka mantlar och baretter, som stod nära tornet och noggrant iakttog uret, lovordade dess skapare. De stod där allvarliga, magra, tjocka, talade latin och tjeckiska, och hela tiden bara om urets cirklar och tecken. Åt tuppen, figurerna, döden, gubben och de andra smålog de blott, och en av dem anmärkte föraktfullt inför studenterna, när döden larmade och tuppen gol, att dessa marionettfigurer och liknande attiraljer endast var till som sensation och skådespel för gemene man.

Och så förklarade han för dem att även utan dessa gyckelbilder var uret märkligt och värdefullt för alla lärda människor och särskilt astronomer, ty det visade hur solen skrider genom sin bana frän solnedgång till soluppgång längs zodiaken, och i vilken stjärnbild och på vilken höjd det står varje dag från år till är, hur dags den går upp, hur högt den står vid middagstid, hur dags den går ner. I vilket väderstreck den står vid soluppgången och vid vilket streck vid solnedgången, samt var den står efter solnedgången, dvs. under jorden, Likaså hur solen avlägsnar sig från oss när dagarna blir korta och närmar sig sommartid.

Den lärde magistern tystnade plötsligt, när rådmännen och Gamla stadens råd, iförda pälsar, baretter och mössor, kom ut genom rådhusets utsmyckade portal. De styrde sina steg mot uret.

Alla omkring vek åt sidan, folket och de lärda magistrarna, studenterna, alla vände blicken mot dem, men framför allt mot den äldre mannen i de mörka arbetskläderna. Han gick näst intill borgmästaren, hans ansikte var allvarligt och blekt, håret mörkt.

Åter hördes folkmassan sorla, alla var upphetsade, trängde på, knuffade sig fram, sträckte på halsen för att få en skymt av den mannen. Det sades att det var mäster Hanuš, det nya urets upphovsman och mästare.

Alla hälsade honom vördnadsfullt, även magistrarna från kollegiet. Han tackade utan åthävor, och strax som borgmästaren och rådmännen stannade framför uret, började han på deras begäran att förklara alla tecken och cirklar.

Han talade om stjärnorna, om solen; sedan berättade han om månen, hur uret visar när den är vid nytändning, i ny, full och i nedan, hur den tilltar och avtar.

Ävensom de tolv himmelstecknen, och vilka sex av dem som befinner sig över jorden, och vilka sex under jorden.

Och vidare förklarade mäster Hanuš att uret också visade helgerna över hela året, att hela kalendern stod skriven där: de tolv månaderna med gyllene siffror.

Alla omkring lyssnade och folkmassan tystnade; de lärda magistrarna och doktorerna tittade intresserat och nickade allvarligt.

När mäster Hanuš hade slutat, hördes högljudda bifallsrop runt omkring. Han fäste föga avseende därvid, uppmanade rådmännen att gå med honom till tornet för att bese maskineriet, loden och hjulen. Han sade att uret strax skulle slå, så att de nu skulle få se dess olika delar, särskilt hjulen, som alltid utförde vad som var ålagt dem.

De följde med honom in i tornet, och så snart de fick se hela det konstfärdiga maskineriet, hjul, skivor, stänger, länkar och lod, förundrade de sig alla hur en mänsklig hjärna kunnat tänka ut allt detta, ordna och bevara det i huvudet, ge en uppgift åt varje skiva hjul och kugge.

De blev alltmer förundrade, när mäster Hanuš visade och förklarade de fyra sidorna eller delarna av urverket, som var och en hade sitt eget lod, sin speciella mekanism och sina speciella hjul, varmed uret genomförde sin uppgift. Alla beundrade mest den fjärde sidan, den mest komplicerade, den mest konstfärdiga, och särskilt kalenderhjulet, som sin kant hade trehundrasextiofem skåror eller tänder, och som enligt mästarens förklaring varje dag vred sig om en skåra eller tand.

Och hela det komplicerade maskineriet gick rätt och riktigt, som om det hade förstånd och själ. Mästarens skarpsinne fanns inne i det och styrde allt, och endast mäster Hanuš förstod sig på hela maskineriet, ingen annan. Jan, en av rådmännen, som var urmakare, erkände uppriktigt inför alla att han inte förstod sig på allt detta, att det säkert var en ingivelse av Gud. Han var själv en gammal urmakare, men han hade inte velat laga, ha hand om eller ansvara för den maskinen, det skulle säkert ha gjort honom galen.

En av magistrarna vid Karlsuniversitetet genmälde på detta tal att han varit i Italien och Frankrike, att han där sett stora och förträffliga ur, men ingenstädes ett sådant som detta.

“Jag vet inte och påstår inte”, tillade han, “att man skulle kunna finna ett mästerligare och märkvärdigare ur än detta någonstans i världen. Bara om mäster Hanuš på något ställe skulle förfärdiga ett sådant ur till.”

Borgmästaren var inte lika nöjd när han kom tillbaka från uret, som när han gick upp för att bese det. En oroväckande tanke hade smugit sig in i hans sinne, likaså i r Det var rädslan för att mäster Hanuš på annat håll skulle tillverka ett sådant ur, att även andra städer skulle kunna ha ett sådant mästerverk.

Borgmästaren hajade till, tittade ofrivilligt på rådmännen, de på honom, alla i samma ögonblick. Man fruktade att något sådant skulle kunna ske. Och nu vände de sig mot mäster Hanuš Småleende menade han att han var glad över att ha kunnat fullborda detta komplicerade verk, för vilket han tackade Gud fader.

Ryktet om Praguret spriddes i den tjeckiska kronans alla länder och vidare ut över gränserna till främmande nejder. Alla som kom till Prag, skyndade sig att bese uret, och alla bragte lovord med sig hem.

Nu kom också bud från åtskilliga städer, både i hemlandet och utlandet, med anhållan om att mäster Hanuš skulle förfärdiga liknande ur åt dem. Härvid greps borgmästaren och Gamla stadens råd av oro. Ingen i världen ville de unna denna ära, endast och allenast Prag skulle ha det berömda verket, deras ur borde förbli unikt i världen.

De samlades till ett hemligt möte, rådplägade, diskuterade fram och tillbaka, tills alla insåg att mäster Hanuš kanske skulle låta sig lockas av främlingarna, deras löften och guld, och att han kanske redan arbetade på ett nytt ur, möjligen ännu bättre och märkligare, eftersom han ständigt satt i sin verkstad i färd med något arbete och några experiment. För att vara säkra beslöt de sig för en fruktansvärd gärning.

Master Hanuš satt i sin verkstad vid ett stort bord, och på ett stort papper utbrett framför sig ritade han någon komplicerad mekanism. Två ljus stod tända på bordet, fönsterluckorna var stängda, på härden brann en eld. Det var natt, på gatorna var det mörkt och öde. I huset lugn och ro, allt var stilla.

Mästaren var så fördjupad i sitt arbete, grubblade så intensivt över det, att han inte hörde hur trappan där ute plötsligt knarrade, att någon gick upp för den. Han vände sig inte om, förrän dörren till hans kammare med ett slag öppnades och tre män i rockar och mössor djupt neddragna över pannan och ansiktet, steg in. Mästaren blev förvånad, tänkte fråga vad de ville, men nu kastade sig två av dem över honom, den tredje släckte ljusen och nu täppte de till hans mun och släpade honom fram till den flammande eldstaden och brände ut hans ögon.

I huset sov folk och hörde inte de snabba stegen i mäster Hanuš’ kammare, och det var heller ingen i huset som märkt hur de tre maskerade männen dyrkat upp bakdörren på gården och gått in i huset den vägen för att efter en god stund bege sig ut igen samma väg.

De gled fram som skuggor, smet ut och försvann i nattens mörker.

Inte förrän tidigt på morgonen upptäckte man spåren efter dem och varseblev deras ohyggliga illgärning. Man fann mäster Hanuš i sängen, fullständig tillintetgjord Han skakade av feber, och hans ögon var förbundna. Med fasa lyssnade grannarna till vad som hänt på natten, hur de maskerade männen överfallit honom, hur de gjort honom blind och bundit för hans ögon.

Detta visste han inte ens om, ty han hade förlorat medvetandet när de begick sitt fasansfulla dåd.

Nyheten om denna förbrytelse skakade hela Prag. Med förbittring talade man om dessa nidingar, men förgäves sökte man spåra upp dem. De var som uppslukade av jorden. Överallt viskades det om saken man och man emellan, och människor berättade bestörta för varandra vad mäster Hanuš sade, när han hämtat sig litet. Han sade bara att man inte skulle söka efter uslingarna, att man inte skulle få tag på dem, även om de befann sig alldeles i närheten.

Det var allt han sade, men man anade att han skulle kunna berätta mer, men det gjorde han inte. Tigande och sorgsen som en blind fågel i en vrå av buren satt han i ett hörn av sin kammare, där han förut arbetat så idogt. Hans apparater stod tysta, orörliga hängde hans sågar, filar och övriga redskap, och dammet lade sig över hans böcker, ritningar och utkast på pappers- och pergamentrullar. Allt hade försvunnit för honom i ett svart mörker, hans slocknade ögon såg inte längre något av detta, inte ens en svag ljusskymt; han kunde inte längre utföra något arbete. Han sörjde och grämde sig, längtade och trånade etter arbetet, som varit hela hans liv. Utan det gick han under och tynade bort.

Aven otacksamheten pinade honom, den förfärliga otacksamheten för hans stora verk. Hela tiden ljöd i hans öron orden, som en av de maskerade männen hade ropat under den fasansfulla natten: “Så där ja, nu gör du inte fler ur!”

Detta var hans vederlag, detta var vad han fick för hela sitt verk. Han våndades och hans kropp försvagades alltmer. Han kände redan att slutet nalkades. Han samlade sina sista krafter och begav sig till Gamla stadens rådhus, ledsagad av en av sina tidigare lärjungar.

Framför rådhustornet stod en mängd människor och väntade på att klockan skulle slå. Den berömde mästaren gick förbi och folk kände inte igen honom, Så skröplig var han. Han hade magrat, kinderna hängde gulbleka, håret hade grånat av vedermödorna. Vid rådhuset mötte han några av rådmännen, men de undvek honom. Ingen av dem välkomnade honom längre, och de blev inte glada, när de fick höra att han kommit dit för att han tänkt ut ett nytt sätt att förbättra lodet, så au det skulle gå lättare att draga upp.

Han lät sig ledas till den fjärde, den mest komplicerade delen. Men allt låg i mörker för honom, mängden av hjul, fjädrar och stänger. Han hörde bara ljudet av dem, hur rätt och riktigt de gick, ljudet av deras gång.

Han stannade till vid sitt verk, blind och sjuk, en i förtid grånad och förgrämd mästare, och lyssnade till dess ljud. Han tänkte på rådsförsamlingen och rådmännen, hur de belönat honom med blindhet för att kunna stoltsera inför världen, hur de blundat för hans plågor, hans smärta och nu också för honom själv.

Just då klämtade klockan. Där uppe på uret drog benrangelsmannen i klockan, larmet ljöd, han förkunnade att nu skulle den just till att slå. Döden kallade. Maskineriet satt i gång och nu kom apostlarna.

Mäster Hanuš skakade i hela kroppen. Han lyfte högra handen, höll den ett ögonblick över maskineriet, sedan vidrörde han det, som om han sett klart, de beniga fingrarna arbetade där en stund. Och när han drog tillbaka handen, gnisslade det i de små hjulen, och som om hela mekanismen blivit galen och upprörd, började den bullra, rassla och larma, hjulen bara rasade: allt skrällde, klapprade, väste, visslade och döden ringde. Därpå blev allt plötsligt tyst. Klockan förstummades, hjulen, stängerna och fjädrarna, allt stannade av, apostlarna kom inte fram, alla figurerna stelnade, tuppen gol inte.

Det förfärade folket utanför skrek och ropade förvirrade. Från rådhuset sprang de fram till uret. Det stod still, och på marken låg dess fader och mästare, dödsblek, avsvimmad. Så snart man burit hem honom, utandades han sin sista suck.

Och uret stod och stod, och det Fanns ingen som kunde laga det konstfärdiga och utsökta verket,

Återberättat av Alois Jirásek (1851-1930) i Stare povésti české (Gamla tjeckiska sägner), 1894

Alois Jirásek förenar olika Folksägner om det berömda uret. Länge trodde man att det var Hanuš verk. I själva verket konstruerades det ursprungliga uret redan i början av 1400-talet av Mikuláš z Kadaně i samarbete med astronomen Jan Ondřejov. Hanuš har dock förbättrat och mekaniserat uret ca 1490, vid samma tid som rådhustornet fick sin praktfulla utsmyckning. Det stämmer inte heller med verkligheten att man hade tryckt ut ögonen på Hanuš. Det är dock sant att uret efter Hanuš död var trasigt under långa perioder trots olika försök att reparera det. Pragborgarna ville t.o.m. skrota det. Först i mitten av 1800-talet, under det tjeckiska nationella uppvaknandet, rekonstruerades uret. Under det placerades då en kopparplatta med 12 målningar, en för varje månad. Det är ett mycket uppskattat verk av målaren Josef Mánes.