Libuše och Přemysl

Bland de gamla tjeckiska folkstammarna fanns en man vid namn Krok, som stod högt över alla andra; det är efter honom som den berömda borgen är uppkallad. Övervuxen av träd ligger den i skogen vid byn Zbečno. Krok var under sin levnad en man utrustad med alla fullkomligheter, rik på jordiska ägodelar samt klok och skarpsinnig i sina omdömen. Kring honom Plockades - liksom bin kring kupor - inte bara hans egna släktingar utan också människor från hela landet, som kom för att be honom slita deras tvister. Denne förträffliga man hade inga manliga ättlingar, men han hade avlat tre döttrar, vilka naturen skänkt vishetens gåva i icke mindre grad än åt män.

Den tredje dottern, yngst till åren, men äldst i vishet, hette Libuše; det var också hon som byggde den tidens mäktigaste borg vid skogen som sträcker sig ända fram till byn Zbečno, och hon kallade den Libušin efter sitt eget namn. Hon var absolut enastående bland kvinnor, i tanke besinningsfull, i sitt tal energisk, till kroppen kysk, i seder ädel; bättre än någon fattade hon sina beslut för folket, mot var och en var hon vänlig, till och med älskvärd, när hon utfärdade sina befallningar med lika stor omtanke som om hon varit en man. Men som ingen är odelat lycklig - ack, så sorgligt är människans öde - var denna förtjänstfulla och lovvärda kvinna profetisk. Och eftersom hon sanningsenligt hade förutsagt många kommande händelser, samlades allt folket efter hennes fars död till ett allmänt rådslag och utnämnde henne till domare.

Vid denna tid uppstod mellan två invånare, båda rika och av förnäm börd och ett slags befallningsmän över folket, en icke ringa tvist om en åkerren mellan två grannfält, och de satte sinsemellan i gång ett sådant gräl, att de gav sig på varandra med naglarna upp i de tjocka skäggen. De skymfade varandra skändligen med grova okvädingsord och knäppte med fingrarna under näsan på varandra; med buller och bång går de in på gården och ställer sig framför sin härskarinna och ber henne enträget att slita tvisten mellan dem efter lag och rätt. Hon låg just och vilade, såsom förnäma kvinnor har för sed, när de ej har en man att frukta; behagfullt låg bon utsträckt på en hög bädd av broderade kuddar och stödde sig på armbågen liksom vid en förlossning. När hon därpå efter lag och rätt slitit tvisten mellan dem utan hänsyn till person och strikt följt rättvisans smala väg, blev mannen som icke vunnit sin sak vid domstolen, övermåttan vredgad, skakade tre, fyra gånger på huvudet och fräste så att saliven strömmade ut ur hans mun över hela hakan, varefter han utropade: "Det är olidligt med en sådan orättvisa mot män! En kvinna med hål och listig själ utfärdar domar som vore hon en man. Vi vet förvisso att en kvinna, vare sig hon står eller sitter på en hög stol, har föga förstånd; har hon det inte ännu mindre, när hon ligger på kuddar? Sannerligen lämpar hon sig då mera att känna en man än att skipa rättvisa för krigare. En sak är ju säker: alla kvinnor har långt hår och kort förstånd. De vore bättre för männen att få dö än att tåla något sådant. Det är bara oss som naturen har svikit till skam för alla länder och folkstammar, då vi inte har en ledare eller ett manligt styre utan utsätts för en kvinnas rättsskipning."

Härvid log kvinnan, under det att hon med kvinnlig blygsel dolde sin smälek och värk i hjärtat, och sade: "Det är som du säger, jag är kvinna, jag lever som en kvinna; men kanske ni tror att jag har föga förstånd därför att jag icke dömer er med ett järnspö i handen, och eftersom ni lever utan fruktan, tar ni icke med rätta hänsyn till mig. Ty där det finns fruktan, där finns också lydnad. Men nu är det alldeles nödvändigt att ni får en ledare som är grymmare än en kvinna. Så försmådde också en gång i världen duvorna den vita gladan, som de hade valt till kung, liksom ni försmår mig, och de utsåg höken till sin furste, höken som var mycket grymmare och ständigt upptäckte brister hos andra samt gav sig till att döda både skyldiga och oskyldiga. Och från den tiden ända tills i dag, äter höken upp duvorna. Gå nu hem, och den som ni i morgon väljer till herre, honom tager jag till make."

Nästa dag sammankallar man allt folket till ett ting, såsom blivit befallt; alla församlas, kvinnan sitter på en hög stol och talar till de ohyfsade männen: "Hur gränslöst ömkansvärda är ni icke, mitt folk, som ej kan leva i frihet; friheten, som en god man förlorar först med livet, ringaktar ni obetänksamt och böjer frivilligt era nackar för ett slaveri som ni icke är vana vid. Ve er, längre fram kommer ni förgäves att ångra er, liksom grodorna ångrade sig, när vattenormen som de utsett till konung, började döda dem. Eller om ni icke vet vad som är en furstes rättigheter, försöker jag bara med några ord förklara den saken för er.

För det första är det lätt att tillsätta en furste, men inte så lätt att avsätta honom. Ty vid det tillfället då han skall tillsättas, är mannen i händerna på er, vare sig ni utnämner honom till furste eller ej. Men så snart han fatt sin höga befattning, är ni och allt vad ni äger i hans händer. Inför hans ansikte kommer era knän att skaka som i frossa, och den stumma tungan fastnar mot den torra gommen. Ni svarar endast på hans tilltal med stor rädsla: "Ja, min herre; ja, min herre", tills han med en gest utan att höra på er åsikt dömer någon, låter döda någon, befaller att en skall sättas i fängelse, en annan dingla i galgen. Er själva behandlar han som han vill; några gör han till tjänare, andra till bönder, andra till skattebetalare, fogdar, bödlar, rättstjänare, kockar, bagare eller mjölnare. Han utser självrådigt överstar, kaptener, förvaltare och jordbrukare, liksom skördemän, vapensmeder, körsnärer och skomakare. Era söner och döttrar måste stå till hans tjänst. Han tar det bästa av era nötkreatur, hästar och ston eller den bästa boskapen efter eget behag. Allt det bästa som ni har i byarna, på åkrarna, ängarna och i bagarna och vinbergen tar han ifrån er och använder för egen vinning. Men varför uppehåller jag er så länge? Eller varför talar jag, som om jag ville skrämma er?

Om ni står fast vi er föresats och icke är vilseledda i er önskan, skall jag säga er namnet på en furste och platsen där han befinner sig."

Härvid jublade det gudlösa folket och gav till ett förvirrat skri; alla bad med en mun att de skulle få en furste. Hon sade till dem: "Se, se där bortom bergen" - och hon pekade på bergen - "där finns en liten flod Bílina, och vid dess strand ser ni en by som heter Stadice. I dess utkant ligger en åker i träda, tolv steg i längd och bredd, vilken egendomligt nog icke tillhör något fält, trots att den ligger mitt ibland så många fält. Där plöjer er furste med två fläckiga oxar; den ene oxen har en vit ring framtill och vitt huvud, den andre är vit från pannan och längs ryggen och har vita bakben. Om ni önskar, så tag nu min toga, mantel och slängkappa som anstår en furste, gå till den mannen med en hälsning från mig och folket och tag med er en furste åt er själva och en make åt mig. Mannen heter Přemysl. Han kommer att tänka ut många lagar för era halsar och huvuden, eftersom hans namn på latin betyder praemeditans (förtänksam) eller superexcogitans (uppfinningsrik). Hans efterlevande skall härska i ert land till evig tid."

Under tiden utnämndes sändebud, som skulle överbringa hälsningen till denne man från deras härskarinna och från folket. När kvinnan såg att de tvekade, eftersom de icke kände vägen, sade hon: "Varför tvekar ni? Gå utan fruktan, följ min häst, han leder er på rätt väg och sedan tillbaka igen, eftersom han har gått den vägen mer än en gång."

Nu utsprids ett falskt och obefogat rykte att härskarinnan själv brukat göra denna romantiska resa i nattens tystnad och återvänt hem innan hanen hunnit gala... "Må juden Apella tro på det!"

Och vidare? Sändebuden färdas på samma gång vetande och ovetande, de vandrar i visshet och ovisshet och håller sig i hästens spår. Nu är de redan över bergen och nalkas byn som är deras mål. En pojke kommer springande dem till mötes och de frågar honom: "Säg gosse, heter den här byn Stadice? Och i så fall finns här en man som beter Přemysl?" - "Ja", svarade han, "detta är byn som ni söker, och mannen Přemysl driver oxarna på åkern långt härifrån för att så fort som möjligt avsluta sitt värv." Sändebuden gick fram till honom och sade: "Sälle man och furste, som blev oss född av gudar!"

Och enligt bönders vana att inte nöja sig med att säga en sak en gång, upprepar de utförligt: "Var hälsad furste, var hälsad, mer än någon annan är du värd att hyllas, spänn oxarna från plogen, byt klädnad och sitt upp på hästen." Härvid visar de honom kläderna och pekar på hingsten, som i samma ögonblick gnäggar till.

"Vår härskarinna Libuše och hela folket låter hälsa dig och ber dig komma och övertaga styret, så som det är förutbestämt för dig och dina efterkommande. Allt vad vi äger och även oss själva lägger vi i dina händer; dig väljer vi till furste, till domare, till ledare, till beskyddare, du och endast du skall vara vår härskare." Vid detta tal blev den vise mannen stående stilla, som om han förutsett framtiden; en trä hacka, som han höll i handen, stack han ner i jorden, varefter han släppte lös oxarna och utropade: "Gå dit, varifrån ni kommit!" Innan han slutat tala var oxarna försvunna, de försvann inför deras ögon och visade sig aldrig mera. Men hasselgrenen som han stuckit ner i jorden, sköt upp med tre stora skott och, vad som var än märkligare, med blad och nötter. När männen såg vad som hände, stod de stumma av häpnad. Som värd bjöd han dem vänligt på frukost; ur en bastkorg tog han fram mögligt bröd och en bit ost, lade korgen på gräset ätt tjäna som bord och däröver en oblekt handduk. Medan de frukosterade och drack vatten ur ett krus, torkade två skott och föll av, men det tredje växte snabbt och grenade ut sig på höjden och bredden. Detta fyllde gästerna med än större häpnad och fruktan. Och han sade: "Vad förvånar ni er över? Ni skall veta att i vår släkt kommer många herrar att födas, men bara en i taget kommer att härska. Men om inte er härskarinna hade skickat efter mig så brådstörtat utan väntat litet och låtit ödet ha sin gång, skulle ert land ha haft så många herrar som naturen låter födas i furstliga familjer."

Klädd som en furste och skodd som en kung sitter plöjaren upp på den ystre springaren, men han glömmer inte sin härkomst utan tar med sig sina skor, sydda rätt och slätt av bast, för att gömma dem för framtiden; och än i dag ligger de på Vyšehrad i den furstliga skattkammaren, där de skall ligga till evig tid.

Sändebuden vandrade raka vägen tillbaka, men de vågade ännu inte tala förtroligt med den nye herren. Det var som när en främmande duva kommer till en flock; först är duvorna i flocken rädda för nykomlingen, men under själva flykten vänjer de sig vid den och betraktar den som en av sina egna och lär sig att tycka om den. Så talades herren och sändebuden vid under färden; de förkortade resan med samspråk och glömde bort sin trötthet under skämt och glam.

Så hände det sig att en man, som var särskilt modig och talför, frågade: "Herre, säg oss, varför låter du oss gömma de här bastskorna, som inte duger till annat än att kastas bort? Vi kan inte nog förvåna oss däröver." Han svarade dem: "Jag har givit och giver er dem att gömma för evigt på det att våra efterkommande må veta varifrån de kommit, på det att de alltid må leva i fruktan och ovisshet och icke orättvist och med högmod förtrycka det folk som Gud har anförtrott dem, eftersom alla är lika inför naturen."