Methodius och Konstantin

Furst Rastislav bekände sig till den kristna tron, och av hela sitt hjärta önskade han att den skulle spridas i hela hans rike. Och i Herrens år 861 vände han sig till påven i Rom, Nikolaus I, och bad denne att skicka lärare för att förkunna evangelium för det slaviska folket.

Påven såg emellertid med oblida ögon på Rastistavs barbariska länder och gav fursten ett kyligt svar. Sedan Rastislavs innerliga bön avslagits, hände det sig att kung Ludvig den tyske begärde den bulgariska tsarens hjälp mot Rastislav. Då skickade den stormähriske fursten bud till Mikael, den östromerske kejsaren, och denne lovade att fördriva de bulgariska arméerna. Tack vare denna utlovade hjälp kom det vänskapliga förhållandet mellan Mikael och Rastislav att fördjupas. Och vägen som ledde från de mähriska boplatserna österut, fick nytt liv, och när tiden var inne, drog ånyo en beskickning fram på den. Det var gamla ärevördiga män och högättade män, som ägde stora hjordar. De färdades över slätten och korn slutligen genom dalen mellan de höga bergskedjorna fram till Konstantinopel; de kom till staden med de ofantliga pålverken, palatsen och katedralerna. Högst upp i ett torn hängde en klocka, vars ryktbara klang ljöd i takt med deras steg. Och budbärarna föll ned med sina ansikten mot marken. Häpna skådade de konstverk, som strålade av guld och glänste mer än eld och mer än vatten och mer än himlen.

När budbärarna sedan trädde inför kejsaren, som satt omgiven av präster, bugade de sig alla för honom och den mest vältaliga sade. "Herre, vårt folk har övergivit hedendomen och iakttagen den kristna lagen. Men vi hava ingen lärare att på vårt språk förkunna den sanna kristna tron. Och herre, skicka oss en biskop som uppfyller vår önskan. Ty vi hava låtit förkunna den goda lagen överallt."

Det var mycket tyst medan kejsaren avgav sitt svar. Och när audiensen var slut, utvalde han de två mest lämpade männen. Den ene hette Methodius, den andre Konstantin. De var helbroder och söner till en fader, som i Saloniki innehade ett ämbete som anförtrotts honom av kejsaren.

Till de båda bröderna sade Mikael:

"Gån till Rastislavs länder och verken som goda såningsman, på det att ett frö av Herren Jesus Kristus må spira i folkens hjärtan och på det att kristna seder och vår moral bibringas dem."

Methodius och Konstantin fogade sig ödmjukt i kejsarens vilja, och sedan de tagit avsked av hemtrakten, gav de sig i väg.

Men innan de begav sig till Mähren, sammanställde den lärde Konstantin ett alfabet, som var avpassat för de slaviska språken, och översatte de viktigaste heliga texterna, så att de blev begripliga för allt folket som längtade efter sanning och kunskap. Konstantin utförde arbetet med stor skicklighet, ty hans vetande var omfattande och hans sinne fullt av iver.

Och det sägs att Gud hade förlänat honom en mycket stor ande och en omätlig begåvning. Vidare står det skrivet att Guds vishet hade valt sig en boning i hans hjärta och att helig ande alltid vilade på hans tunga. Men lika stark som Konstantin var till sinnelag och hjärta, lika svag var denne präst till kroppen. Han var kraftlös, klen till hälsan, och endast hans åstundan att utföra det heliga verket höll honom vid liv.

När Konstantin avslutat sin översättning av den Heliga Skrift och han och hans bror Methodius tagit avsked av hemmet, gav de sig ut på den långa färden. De vandrade genom samma trakt där Rastislavs sändebud gått, och efter oräkneliga vedermödor stod de i Herrens år 863 på den stormähriska jorden. Där kom Rastislav och Svatopluk, fursten av Nitra, dem till mötes. Och de båda furstarna talade till bröderna från Saloniki. Och Methodius och Konstantin svarade dem:

"Ära vare Gud i höjden och frid åt människor med en god vilja!"

Under sång och rop begav de sig därpå till kyrkan för att inviga den och fira den heliga mässan, och de sjöng och talade på ett språk som var begripligt för allt folket.

Folkmassan lyssnade till de sjungande rösterna, och när de såg hur Konstantin betedde sig, föll de på knä, och med högra handen, som varit van att hålla om svärdsfästet eller i de vilda hästarnas tyglar, gjorde de efter korstecknet.

Härifrån spred sig sakta den kristna läran, härefter vände sig folket mångenstädes mot trons väg, härifrån grodde det lilla utsådda fröet i själarnas djup. Här predikade bröderna från Saloniki den kristna sanningen utan att förtröttas. Och de var lärare och rådgivare, de var präster och lärde människorna ödmjukhet samt skänkte dem nåd och den skönaste tröst. Under arbetets gång vinnlade de sig även om att samla lärjungar och i dem inpränta kunskap om den Heliga Skrift och kännedom om lagen, vilket var nödvändigt för att fullfölja det påbörjade verket.

Innan allt var avslutat, hade mer än tre och ett halvt år förflutit.

När så bröderna hade fullbordat sin heliga mission, tog de avsked av Rastislav och hans brorson, den nitranske fursten, och begav sig med sina lärjungar till Venedig för att från denna hamnstad segla till Konstantinopel, där de slaviska lärjungarna skulle prästvigas.

Och de gav sig av på färden och vandrade genom Pannonien och kom till furst Kocels del av landet. Denne hade övertagit makten efter sin far Pribinas död. I likhet med sin far uppskattade Kocel glans och skönhet, kraft och makt. Han hyste samma begär och böjelser som Pribina, troget följde han i dennes spår, troget såg han mot Salzburg, och hos frankerna sökte han sitt ideal. Och alla de tankar som Pribina spunnit på i Nitra, levde upp hos Kocel och svävade kring fursten som fåglar.

Det hände sig emellertid att bröderna från Saloniki, Methodius och Konstantin, under pilgrimsfärden genom det slaviska landet träffade Pribinas son. Det hände sig att deras fattiga följe steg in i Kocels borg.

Damm täckte deras sandaler, damm var deras dragdjurs täcke; damm och ödmjukhet prydde brödernas och följeslagarnas pannor. Inte en enda träl gick med i den lilla skaran, ingen tjänare betjänade dem, ingen bärare släpade på deras bördor. De gick som en hop fattiglappar. De gick tigande, de gick sjungande, och tystnad växlade med sång och bön på deras läppar.

När följet trädde inför den slaviske fursten, lyfte Konstantin ned från sin axel en kista, innehållande relikerna av Sankt Kliment, och talade till Kocel. Han var svag, han var uttröttad, svetten rann från hans panna, och det fuktiga håret klibbade vid hans tinningar. Han såg ut som en fattig stackare och ytterst ömkansvärd människa, men dammet som täckte honom, glimmade med otrolig prakt, och hans röst ljöd liksom ett eko av gränslös lycka och tro. Kocel lyssnade uppmärksamt till orden av ödmjukhet och tro, och hela hans varelse genomförs av en egendomlig känsla, och hans rörda själ vände sig mot kärlekens ord.

Vid den tiden var fursten och Konstantin omkring fyrtio år, de var jämnåriga, och när mildheten och lagen och Guds uppenbarade sanning gjort slut på Kocels högmod, uppstod mellan de båda männen en innerlig vänskap. De kom att hysa kärlek till varandra, och i denna förtroliga samvaro förflöt ett antal månader.

När tiden nalkades för bröderna och deras Lärjungar att fortsätta sin resa, påbjöd furst Kocel att låta öppna skattkammaren och giva dem guld till tecken på sin aktning. Men bröderna avböjde denna skatt och den näst äldste sade:

"Ingenting tynger en pilgrim som guld, intet är honom så till hinders som rikedom. Förunna oss, hertig, att få komma till skeppet och hamnen utan fara och i den frihet som fattigdomen erbjuder. Förunna oss, hertig, att hellre få värma oss i trasiga kappor och mätta oss med hunger."

Efter att ha tagit avsked av härskaren och det slaviska landet styrde de kosan mot Venedig. Vid ankomsten dit möttes de av ett sändebud från påve Nikolaus I. Sändebudet lät meddela dem att Nikolaus sände dem nåd, välsignelse och kärlek. Vidare sade han att de skulle efterkomma den högste prästens önskan och begiva sig till Rom.

Så löd påvens budskap, så löd hans vänliga ord. Bröderna från Saloniki hörsammade dem och fortsatte sin pilgrimsfärd och trädde slutligen inför påven under klockornas klang, välkomnade av prästerna och hovstaten. Men innan bröderna nådde fram till Roms stad, behagade det döden att giva ett tecken till Nikolaus I: s själ. Och påven dog, han som en gång kallt avslog Rastislavs bön, han som tidigare icke ville upplåta sitt hjärta för de barbariska slaviska länderna, men Som genom försynens skickelse ångrade sig, han dog - Petrus' ställföreträdare var död, han som övervann sin misstro och kallade till sig trons förkunnare från Saloniki, han begravdes, och på hans tron insattes Hadrianus II.

Och antingen det berodde på fromhet eller sympati för brödernas gärningar, eller kanske på sunda förnuftet och en önskan om att den påvliga kurians makt skulle utöva sitt inflytande direkt på det dåvarande lllyricum utan förmedling av ärkebiskopen i Salzburg, antingen det nu var av kärlek eller någon världslig bevekelsegrund, så hände det sig att Hadrianus i enlighet med Nikolaus' sista önskan mottog de slaviska trosförkunnarna som en fader mottager sina barn. Och han lade sina händer på brödernas huvud och bekräftade och godkände den slaviska liturgin och prästvigde själv Methodius' och Konstantins lärjungar.

När sedan de stora högtidligheterna var över, lät påve Hadrianus II utfärda ett brev, och i det brevet stod följande budskap inskrivet:

"Hadrianus, biskop och Guds tjänare, till Rastislav och Svatopluk och Kocel! Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor med en god vilja!

Vi hava hört om Edra andliga gärningar och hava önskat och bett för Eder frälsning. Vi hava hört huru Herren har upplyft Edra hjärtan, på det att Ni må finna Honom, och visat Eder, att icke allenast genom tro, utan även genom goda gärningar anstår det att tjäna Gud. Ty tro utan gärningar är död, och de gå vilse som mena att de känna Gud, men förneka Honom i sina gärningar. Ty Ni hava icke endast begärt lärare från den påvliga kurian, utan även bett den fromme kejsar Mikael att, då vi själva icke kunde ombesörja det, till Eder sände den välsignade filosofen Konstantin och dennes broder. Då dessa erforo att den apostoliska kurian skulle vara till fromma för Edra länder men ej hade fått vidare vägledning, kommo de till oss medförande Sankt Kliments reliker. Då vi sålunda hava erfarit tredubbel glädje, hava vi beslutat att till Edra riken sända vår son Methodius, sedan vi prästviga honom och hans lärjungar, på det att han må lära Eder att på Edert språk tolka Skriften enligt den kyrkliga stadgan, fira mässan och förrätta gudstjänst och dop så som filosofen Konstantin, ledd av Guds kärlek, redan begynt. Även när någon annan kan undervisa regelrätt och renläriga, må detta vara välsignat av Gud liksom av oss och beta den apostoliska kyrkan, så att ni lätt lära Eder Guds bud. Bevaren sedan den enda vanan att först fira mässan och läsa evangeliet på latin, sedan på det slaviska språket, på det att Skriftens ord må uppfyllas: Tacken Herren, alla folk!... Ni också, kära söner lyssnen till Guds lära utan att avvisa kyrkans bestämmelse, på det att Ni må bliva sanna tillbedjare av Gud, vår himmelska fader, och alla helgon, Amen."

När brevet blev bekantgjort och när de italienska och tyska kyrkliga dignitärerna fick höra talas om det, uppstod missnöje bland dem. Där kom biskop till biskop och den ene frågade den andre:

"Kan det vara tillåtet för påven att tala så? Har icke Guds lag under långa sekler förkunnats endast på grekiska, hebreiska och latin? Får någon ostraffat förnedra och vanhelga Skriftens ord med det barbariska slaviska språket?"

Men påvens önskan stod fast. Han tillrättavisade strängt de knotande biskoparna, och för att visa bröderna från Saloniki sin kärlek, insatte han Methodius i ärkebiskopsämbetet i Srěm. Det sägs att påven ville anförtro Konstantin, som på den tiden redan var biskop, detta heliga ämbete, men ständiga ansträngningar, långa resor, lidande och vedermödor hade brutit dennes svaga hälsa, och han kände att hans krafter avtog dag för dag. Han kände döden nalkas och försjönk i kontemplation. Lydande tystnadens röst, lydande den ödmjuka rösten, lydande den uppfordran som alltid styrt hans liv, lydande den ära som sveper sig i en kappa vävd av damm och mättar sig med försakelse och vars högsta längtan är ensamhet, gick alltså Konstantin i kloster. Han avsade sig biskopsämbetet. Han blev munk och tog sig namnet Kyrillos. Detta namn blev därefter ett heligt namn.

I Herrens år 869 fullbordades hans levnadsdagar, och Kyrillos dog. Och följande står skrivet om den store läraren:

"Välsignade vare de läppar genom vilka den andliga nåden nått fram till alla länder! Välsignade vare de händer genom vilka ett nådigt regn har förlänats våra hjärtan, som voro förtorkade av synden! Välsignade vare de ögon vilkas sken borttagit blindheten från oss och låtit ett välsignat ljus lysa!"

Berättelsen Metod a Konstantin (Methodius och Konstantin) ingår i boken Obrazy z dějin národa českého 1 (Bilder ur det tjeckiska folkets Historia 1), som författaren Vladislav Vančura (1891-1942) skrev år 1939 i samarbete med Historiker och som är baserad på källmaterial.

Händelsen utspelas i Stormähren, den första betydande staten på nuvarande tjeckiska och slovakiska område. Den upprättades på 800-talet och varade till ca 905. Den låg i södra och mellersta delen av Mähren vid floden Morava och i södra och mellersta Slovakien, med Nitra som ett viktigt centrum. Senare ingick också Böhmen och andra närliggande områden. Först efter Stormährens fall uppstod en ny stat, Böhmen. Det nuvarande slovakiska området hamnade under magyarernas välde och förblev till 1918 en integrerad del av Ungern.

I vår text berättas om den stormähriske regenten Rastislavs beslut att vända sig till den bysantinske kejsaren Mikael III med en vädjan om att denne skulle sända missionärer för att undervisa människorna i kristen tro på deras eget språk. Två missionärer anlände till Stormähren år 863. Det var den högt bildade filosofen och geniale filologen Konstantin (827-869) och hans bror Methodius (d. 885). Konstantin antog senare namnet Kyrillos.

Både Methodius och Konstantin/Kyrillos blev helgonförklarade strax efter sin död. De kallas slavernas apostlar. De båda helgonen har alltid haft ett stort symbolvärde för alla slaviska nationer.

Rastislavs beslut och missionärernas verksamhet är ett historiskt faktum. Det blev av epokgörande betydelse för slaverna. Konstantin och Methodius skapade det första slaviska litterära språket, fornkyrkoslaviskan, det första slaviska alfabetet, glagolitiska alfabetet, lade grunden till den slaviska litteraturen och tillkämpade sig rätten att i Stormähren hålla mässa på slaviskt språk. Användningen av ett slaviskt språk godkändes visserligen av påven, men brödernas verksamhet stötte på våldsamt motstånd från de frankiska prästerna. De måste till och med fara till Rom för att försvara sig.

I vår text talas också om furst Pribina och hans son Kocel. Pribina och Nitra, där han regerade, är de första namnen i de gamla historiska källorna. Pribina, som själv inte var kristen, lät ca 833 i Nitra bygga den första kända kristna kyrkan på stormähriskt område. Pribina fördrevs ur landet av den stormähriske fursten Mojmír I, flydde till Pannonien (nuvarande Ungern), där han, och senare hans son Kocel, regerade i ett litet område vid Balatonsjön. Slovakerna uppfattar Nitra som sitt folks vagga och Pribina som den förste historiske slovakiska härskaren.

Den stormähriska traditionen förblev en varaktig och viktig del av det tjeckiska och slovakiska kulturarvet. I den Tjeckoslovakiska republiken hyllades Stormähren som tjeckernas och slovakernas första gemensamma stat med en medveten slavisk ideologi. Det var i denna stat som, en känsla av gemenskap mellan tjecker och slovaker uppstod och överlevde fram till 1918, då Tjeckoslovakien grundades och tjecker och slovaker förenades.

Å andra sidan har den stormähriska traditionen legaliserat slovakernas strävan efter en självständig stat och förstärkt deras självkänsla. Nitra i Slovakien dyker ju tidigt upp i historien. Slovakiska republiken uppfattar sig som Stormährens arvtagare.

I dagens Tjeckiska republik använder några mähriska politiker Stormährens existens som ett viktigt argument iför krav på större autonomi inom republikens ram.