Böhmen (Cechy, därav tjeck), Mähren (Morava) och Slovakien (Slovensko) är namnen på Tjeckien och Slovakiens historiska huvuddelar.
På nuvarande tjeckiska och slovakiska områden uppstod på 500-talet flera småstater. Bland dessa Samoriket, Nitra och Mähren. Det mähriska riket överlevde längst och utvidgade sig i stor skala mot öst och väst. Det blev senare bekant som det Stormähriska riket, vilket var som mäktigast i slutet av 800-talet.
Under furstesläkten Preemyslidernas började på 900-talet en böhmisk stat växa fram med Prag som ekonomiskt och politiskt centrum. Den framväxande staten tvingades oupphörligt att försvara sig mot tyska angripare från väster. Vid samma tid under 1000-talet erövrade Ungern Slovakien.På 1200-talet erbjöd de böhmiska furstarna mer och mer tyskar att på goda villkor slå sig ner i städerna. Detta gynnade i hög grad landets ekonomiska utveckling. Böhmen blev allt mäktigare och under en kort tid sträckte sig P
Yemysliderna makt så långt söder ut som till Medelhavet. Det böhmiska myntet - groschen, som präglades av silver från silvergruvan i Kutná Hora - ansågs vara den tidens säkraste betalningsmedel.
År 1306 dog den siste kungen av Premyslidernas ätt och Luxemburgarna efterträdde. Två böhmiska kungar, Karl IV och Václav II av Luxemburg, blev t.o.m. tyska kejsare.

Prag var under den tiden en av Europas mest betydande städer

Religionsmotsättningarna under 1400-talet inledde en nedgångsperiod för Böhmen. Det följande århundradet valde tjeckerna en habsburgare till kung i hopp om att därigenom få större kraft att stå emot trycket från turk offensiven. En ny uppgång för Böhmens del kunde noteras, och Prag intog åter sin position bland Europas främsta städer.

Habsburgarna strävade efter att inom hela sitt maktområde införa katolicismen. Tjeckerna var till övervägande delen protestanter och motsatte sig kejsarens krav. Denna konflikt kan - sägas vara inledningen till 30-åriga kriget (1618-48). De protestantiska trupperna besegrades 1620 vid Vita berget (Bíla Hora) nära Prag och deras ledare avrättades påföljande år utanför Prags gamla rådhus. 27 vita kors i stenläggningen utanför rådhuset markerar var deras huvuden föll. Nederlaget vid Vita berget fick tragiska konsekvenser för tjeckerna. Tjeckisk egendom konfiskerades och överlämnades till tyskar. Den protestantiska delen av befolkningen hade att välja mellan att konvertera eller att utvandra. Många valde det senare och tyskar kom i deras ställen. Landet blev förtyskat. Fram till mitten av 1700-talet existerade Böhmen som en självständig stat endast på papperet och därefter inte alls. Landet blev en del av Donaumonarkien.

Under 1800-talet väcktes på nytt den tjeckiska nationalkänslan. Revolutionsåret 1848 gjorde tjeckerna ett misslyckad försök till att återvinna sitt eget land.

I världskriget 1914 - 1918 inkallades tjecker och slovaker för att kämpa mot ententen, men tusentals av dessa gick istället över till fiendens sida.

Masaryk bildade 1915-16 i London den tjeckiska nationalkommittén, vars mål och syfte var att skapa en autonom tjeckisk - slovakisk stat. Efter tre års underhandlande gick västmakterna med på kommitténs krav. Den 14 oktober 1918 bildades i Paris den första tjeckoslovakiska regeringen med Masaryk som regeringschef. Bland övriga medlemmar bör Benes och Stefánik nämnas. Den senare representant för Slovakien. 14 dagar därefter proklamerades republiken Tjeckoslovakien.
Den tyska minoriteten i republiken försökte skapa egna tyska länder inom dess gränser; Tyska Böhmen och Sudetlandet. Likaså uppstod förvecklingar med Polen och Ungern angående vissa landområden vid dessa länders gränser.

Tjeckoslovakiens författning var demokratisk med allmänna val och parlamentarism.

Efter Hitlers makttillträde 1933 försämrades omedelbart förhållandet mellan Tjeckoslovakien och Tyskland. Nazisterna ställde allt hårdare krav på Tjeckoslovakien. England och Frankrike gav landet ett svagt stöd och försökte medla. I september 1938 for N. Chamberlain till München för att underhandla med Hitler och det beslöts - utan att den tjeckoslovakiska regeringen fick tillfälle att yttra sig - att Tjeckoslovakien skulle avträda vissa områden till Nazityskland. Även Polen och Ungern höll sig framme och tog var sitt stycke av Tjeckoslovakien. 1939 ställde Hitler nya krav på Tjeckoslovakien.
På order av Hitler proklamerade den protyske slovaken Tiso, Slovakien för en självständig stat och den 15 mars 1939 ryckte tyska trupper in i Tjeckoslovakien. Det som fanns kvar av landet efter Slovakiens påtvingade separation från republiken blev protektoratet Böhmen - Mähren. De tyska protektorerna Heydrich (dödad vid ett attentat i Prag 1942) och Daluege iscensatte en fruktansvärd terror mot den tjeckiska befolkningen. Massmord hörde till ordningen för dagen. Hela byar utplånades och dess invånare sköts eller transporterades till koncentrationsläger.

Benes - Masaryk hade avlidit 1937 - bildade en tjeckoslovakisk exilregering i Paris, vilken senare flyttade till London. Med sin regering återvände han via Moskva till Tjeckoslovakien 1945. Efter krigsslutet hamnade Tjeckoslovakien i den sovjetiska inflytelsesfären.

I valet 1946 fick kommunisterna 40% av rösterna. 1948 beslutade kommunisterna sig för att befästa sin makt i Tjeckoslovakien genom den så kallade "Pragkuppen". Denna började den 25:e februari då Gottwald, kommunistpartiets ledare, genom hot om våld, (inbördeskrig hotade) förmådde presidenten att låta kommunisterna ensamma bilda regering, då en regeringskris rådde under händelsen.
Kommunisterna hade stöd av beväpnad arbetarmilis, och kontroll över polis och militär. Tack vare detta kunde man ta makten över fabriker och förvaltning.
Ett nyval utlystes där man fick välja att rösta på kommunistiska "nationella fronten" eller att rösta blankt. Det här blev en legitimation av Pragkuppen i efterhand, eftersom att kommunisterna vann valet. Ett förstatligande av privata företag, industrin och jordbruket genomfördes. Terror rådde under de första åren efter kuppen; ungefär 100 000 politiskt misshagliga skickades till arbetsläger eller urangruvor och 100-tals avrättningar genomfördes. En hård kontroll infördes av bl. a vetenskap, kulturlivet likriktades och kyrkorna förföljdes.
Tjeckoslovakien var ett utvecklat industriland men på 60-talet stod produktionen stilla och kritiska röster började höras mot kommunistpartiets ekonomiska politik.
Oppositionella ekonomer förde fram förslag om reformer i jugoslavisk anda och parti- och statschefen Antonin Novotny tvingades vidta försiktiga förändringar. Men dessa små reformer födde krav på större förändringar och framför allt bland studenter och intellektuella som ville ha större yttrandefrihet och rättssäkerhet m.m.

I januari 1968 ledda alla dessa krav till att den gamle Novotny tvingades avgå. Till ny partiledare utsågs den slovakiske reformvännen Alexander Dubcek. Denna tid kom att kallas Pragvåren. Reformister sattes in på allt fler poster. Det var aldrig tanken att upphäva partiets ledande roll, bara att reformera partiet och dess politik, att skapa en "socialism med mänskligt ansikte".
Till en början verkade det som om sovjetledningen tänkte acceptera de tjeckoslovakiska reformerna men till sist tog rädslan för att idéerna skulle sprida sig inom östblocket överhand. Den 21 augusti 1968 skickade alla länder i Warszawapakten förutom Rumänien in sina trupper i Tjeckoslovakien för att få ett slut på reformverksamheten. Warszawapaktens tilltag lyckades och i april 1969 tvingades Dubcek att avgå.

Efterträdare blev Gustav Husák, som fortsatte "normaliseringen", dvs. återgången till det gamla, och övertog 1975 också posten som statschef.

År 1989 skedde stora omvälvande förändringar i stora delar av Östeuropa. Det hela började i Polen och fortsatte sedan i Ungern och Östtyskland. Det som skiljer Tjeckoslovakiens revolution från de andra i Östeuropa är att det var de yttre omständigheterna och inte någon opposition som orsakade den.
En vecka efter Berlin murens fall samlades över 20 000 studenter i Prag helt lagligt till minne av studenterna Jan Palach och Jan Zajíc som brände sig till döds vid Warszawapaktens truppers intåg i Prag.
Kravallpoliser mötte demonstranterna med brutala attacker som kraftigt chockerade befolkningen. Ytterligare en demonstration hölls som en reaktion på denna våldsamma polishandling.
Då kommunistpartiet hoppades på hjälp från Sovjet för att militärt krossa protestanterna gjorde Moskva klart för dem att de inte tänkte bidra med några trupper.
Flera stora demonstrationer följde och regeringen var maktlös.

Oppositionsorganisationen "Medborgarforum" bildades och leddes av Václav Havel, en man som suttit i fängelse för sina åsikter, och Alexander Dubcek, Pragvårens ledare. En ny regering bildades, där det dock fanns kvar några kommunistiska ministrar. Havel utsågs till ny president och Dubcek blev parlamentets nya talman. Den tjeckoslovakiska revolutionen har kommit att kallas sammetsrevolutionen, eftersom den skedde med relativt lite våld.

Tiden efter revolutionen

De första fria valen hölls 8-9 juni 1990. "Medborgarforum" och "Allmänheten mot våld" fick hälften av rösterna. Kommunistpartiet, som till skillnad från många andra länder inte hade bytt namn, fick närmare 14%. I januari 1991 sattes en ekonomisk plan av den dåvarande finansministern, Václav Klaus', i verket.
I planen ingick frisläppta priser och en privatisering i två steg, "den lilla privatiseringen", som innebar att statsägda småföretag som restauranger och butiker m.m. auktionerades ut till tjeckoslovakiska medborgare, och "den stora privatiseringen", som inleddes på våren 1992. Omkring 3000 stora statliga företag avstatligades och omvandlades till aktiebolag, antingen genom direktförsäljning eller genom kuponginvestering. Jordbruket hade varit helt förstatligat under kommunisttiden och privatiseringen försvårades av oklara ägarförhållanden. Man skapade en lag som sade att alla egendomar skulle återlämnats till de forna ägarna. Dock sattes en tidsgräns bakåt, vilket gjorde att de flesta sudettyskar inte kunde få tillbaka sin egendom.

Frågan om hur den framtida tjeckoslovakiska staten skulle utformas, hur mycket makt de två delrepublikerna skulle ha i hörhållande till varandra och till federationen ledde under parlamentsvalen 5-6 juni 1992 till en allvarlig kris.

ODS, ledd av den tidigare finansministern Václav Klaus, fick flest röster i Tjeckien medan HZDS, under ledning av Meciar, fick flest röster i Slovakien. Dessa två partier låg alldeles för långt ifrån varandra i flera viktiga frågor för att kunna samarbeta.
Man upprättade en övergångsregering som skulle arbeta fram en separation mellan Tjeckien och Slovakien, trots att majoriteten av befolkningen i de båda landsdelarna ville ha kvar Tjeckoslovakien. Delningen skedde den 1 januari 1993.

I Tjeckien hölls 26 januari 1993 det första presidentvalet. Vinnare blev Václav Havel. Man började med en snabb privatisering och självstyre för kommuner. Dock behöll man en statlig reglering av hyror och offentliga avgifter för att inte få för hög inflation. Den politiska och ekonomiska situationen i Tjeckien har sedan delningen varit stabil. 1996 var den ekonomiska tillväxten 5,2%, inflationen 8%, och arbetslösheten endast 3,5%, och 80% av näringslivet var privatiserat. Valutan, kronan, var dessutom mycket stabil och fullt kompatibel med västerländska valutor.
Det finns stor risk att Tjeckien blir väldigt beroende av sitt grannland Tyskland på grund av stora investeringar i det tjeckiska näringslivet från stora tyska industrier. Ett exempel är Volkswagen som har ett långtgående samarbete med bilföretaget Skoda.
Ett stort problem för Tjeckien är miljön, framför allt i norra Böhmen, som har en omfattande kemisk industri. Till uppvärmning och energiframställning används i huvudsak brunkol, vilket har förvärrat situationen. Idag är regeringen medveten om problemen, men saknar både pengar och teknik att göra någonting åt dem. Dock har en del särskilt miljöfarliga industrier stängts.

Premiärminister i Slovakien blev Vladimir Meciar. Han och hans regering ville se en långsammare privatisering än i Tjeckien och en omfattande statlig medverkan i näringslivet. Man vill också bibehålla många sociala förmåner. Frågan var dock om Slovakiens statskassa hade råd med detta. Tidigare fick Slovakien stora bidrag från den federala regeringen i Prag.
Slovakien hade en sämre förutsättning att lyckas ekonomiskt än Tjeckien, men har slagit bedömare med häpnad. Arbetslösheten har legat på en relativ hög nivå, 14%, men har sedan 1993 sjunkit, medan tillväxten har ökat. För närvarande ligger BNP-tillväxten på ca 7 % per år. Den relativt snabba återhämtningen beror främst på att exporten har ökat. Den utländska satsningen ökar sakta men säkert, vilket är en nödvändighet för Slovakiens utveckling.
Det rådde stor oenighet inom regeringspartiet och det fanns ett stort missnöje med premiärminister Meciars sätt att styra det. Meciar har också kritiserats för att försöka hindra allt för kritiska massmedier och för att genomföra en allt för auktoritär politik.

I februari 1997 skedde en namninsamling med krav på folkomröstning om införande av direktval av landets president, som nu väljs av parlamentet. Det krävs 60 % majoritet för att utse en ny statschef. Men situationen i landet gjorde det mycket osannolikt att parlamentet skulle kunna enas om en ny president senast under våren 1998, som efterträdare till presidenten Michal Kovác. Risken var istället stor att presidentmakten skulle glida över till regeringen och premiärminister Meciar. Det rådde en stor kamp mellan dessa två män, med bl.a. kidnappning av presidentens son i augusti 1995 och ett ouppklarat mord av ett huvudvittne i april 1996. Även ryktesspridning, smädes kampanjer och åtal för förtal har förekommit.
Enligt opinionsundersökningar vill folket i både Tjeckien och Slovakien att deras länder ska vara med i EU. Tjeckien har klarat EU:s krav på demokrati, marknadsekonomi, låg inflation och stabil valuta bäst av alla forna öststatsländer och kommer därmed troligtvis in i EU redan år 2000. Slovakien kommer däremot kanske att få vänta längre, eftersom reformerna där gått lite långsammare.

När de östeuropeiska staterna går med i EU, innebär detta stora miljövinster, p.g.a. EU:s krav och stöd. Dock blir det problem för EU på jordbruksområdet, eftersom EU:s jordbruksregler är från 50-talet, då det fanns ont om jordbruksprodukter i EU-området. Idag är situationen den omvända. De gammalmodiga reglerna slår ut de östeuropeiska jordbruksområdena. Lönerna är mycket lägre i öststaterna och om det skulle ske en avreglering av arbetsmarknaden skulle dessa låga löner smitta av sig på arbeten som inte kräver någon högre utbildning och därmed skulle löneskillnaderna öka.